Beriktigande. Red:n har emottagit efterföljande förklaring och beriktigande af några utaf vår Upsala-korrespondent citerade yttranden från det sednaste missionsmötet i Upsala: Till red:n af Göteborgs Handelsoch SjöfartsTidning. Genom en uppsats i Aftonbladet för den 20 d:s har jag lärt känna en korrespondensartikel från Upsala till Eder tidning angående missionsmötet i Upsala, och som mina yttranden vid samma möte äro dels serskildt af korrespondenten framhållna, dels oriktigt återgifna, så anser jag mig pligtig att begära plats för några ord till beriktigande. Sannt är, att jag vid mötet uttalade den åsigten, att under kyrkans och statens närvarande sammanblandning missionen bör bedrifvas och ledas, icke af de statskyrkliga myndigheterna, utan af enskilda för Christi Rikes utbredande nitälskande sällskap. Sannt är ock, att jag vid mötet, så litligt jag kunde, tog lekmannaverksamheten i forsvar emot hvarje försök att förringa dess betydelse för det kristliga lifvet inom kyrkan, samt att jag sökte uppvisa, huru oriktigt det var att af enskilda lekmäns afsteg taga anledning till att misskänna snart sagdt hela denna verksamhet, sådan den i vårt land framträdt och ännu framträder. Likaså är det sannt, att jag yttrade, att ordinationen icke vore någon borgen för, att den ordinerade vore en rätt herde, att en lekman med kristligt lit och sinne vore en bättre arbetare i Guds Rike än en prest, som saknade detta lif och : sinne, ja att äfven bland presterna mångenstädes, såsom inom kyrkan för öfrigt, en gruflig död rådde. Men då jag berättas hafva sagt, att, vår statskyrka är en rutten kropp, der händers påläggning i tid och otid utgöra bufvudsaken, då måste jag förklara, att sådana ord ännu aldrig gått öfver mina: läppar, vare sig enskildt eller offentligt, ejheller är jag i stånd att erinra mig något mitt yttrande, ! hvaraf nu citerade ord skulle kunna tänkas vara en felaktig eller at missförstånd föranledd omskrifning. Hade korrespondenten hört den förklaring, som jag på e. m. andra mötesdagen fann mig uppfordrad att afgifva med anledning af ordförandens oriktiga uppfattning af ett föregående anförande, så tager jag för gifvet, att ett sådant fel icke kommit hans bref till last, aldrahelst denna förklaring just rörde mitt förhållande till det embete, jag sjelf bekläder, samt den kyrka, hvars tjenare jag genom samma embete är. Att hafva öppna ögon för samt allvarsamt angripa de lyten, som inom ett kyrkosamfund förefinnas, är väl ej detsamma som att fiendtligt uppträda emot sumfundet sjelft; ja, af hvem kan man väl med större rätt begära det förra än af den, som är samma kyrkosamfunds vän och tjenare? Att jag ,önskat bort alla ordinationer af prester, är något som för mig var alldeles nytt att höra. Hvarföre skulle jag då sjelf hafva begärt ordination? Hvad konsistorierna angår, uttalade; jag hvarken någon önskan om deras dvarhållande eller deras bortskaffande, utan påpekade blott deras sammansättning såsom ett skäl emot deras lämplighet att öfvertaga ledningen af missionen. Beträffande den af d:r Rudin framställda liknelsen om den 300-åriga och den 39-åriga systern (kyrkan och missionen) sade jag blott, att den förra under närvarande förhållanden, enligt min öfvertygelse, saknar kraft, eller, såsom orden i ifvern töllo sig, ,är för orklös för att leda den sednare. Men icke är väl detta detsamma, som om jag sagt, att den sednare borde leda den förra. Ejheller har det någonsin varit min mening, att missionssällskapen skulle öfvertaga kyrkostyrelsen, och aldraminst har jag någonsin såsom norm för kyrkans eller missionens ledning framställt det obestämda: ,tidens kraf, ty i den delen känner jag ingen annan norm än den bestämda, som vi hafva i Guds Ord, samt dernäst församlingens andliga : behof under faktiskt gifna förhållanden. H Om mötet i sin helhet må ock anmärkas, att, väl olika meningar der brötos emot hvarandra, I men med hvad rätt man, såsom somliga tidningar! gjort, stämplar sådant såsom sjudande hätskhet, krig, tecken till ruttenhet och upplösning o. s. v., förstår jag ej, då det ju är ett faktum, att utveckling och klarhet plåga framgå genom strid, såsnart de stridande å ömse sidor blott vilja det sanna och rätta — och hvad det augår, så betviflar jag ej. att de, som i åsigter stodo emot mig, lika ärligt och redligt som någonsin jag ville hafva ! fram sanningen. i Slutligen torde jag få hoppas, att de tidningar, som upptagit något af nu omhandlade korrespondensartikels felaktiga innehåll, torde återgifva de rättelser, som jag här ofvan gjort. Stockholm den 31 Aug. 1868. P. Waldenström. ga