stadfästar genom sin högsta myndighet. Det ryska samfundet har nog lärt vetenskaper, konster och yttre sedvanor af Europa; det har derför ingalunda blitvit europeiskt; det tillhör en annan verld, nemligen Asien. Det som ger Europa dess prägel och anda är icke vetenskap och konst, icke förfinadt lif, utan känslan för personlig rätt, för menniskans och medborgarnes rätt, för personlig och politisk frihet. Men sådant känner man icke i Ryssland. Den politiska frihetens anda har aldrig inträngt i massan af ryska solket; dess ideal är en obegränsad myndighet ofrantill och obetingad lydnad nedantill. IIvem som sätter sig emot czaren, sätter sig emot Gud, och denna åsigt öfverflyttas från inlandet till utlandet, så att den främmande fienden äfven blifver en rebell, och verldsmonarkien ligger på botten af detta. folks drömmar, liksom det låg i turkarnes och tartarernes. Ryssland har väl frigjort sig från lifegenskapen, som der icke var ursprunglig, utan lånad från Europas feodaltid; men man skulle högligen bedraga sig om man trodde, att det derför vill afskaffa enväldet. Det skall icke vika för de europeiska iderna, utan endast för det förenade Europas vapen. I detta ord ligger Polens och Europas frälsning; det innehåller allt: Polackernas försoning med de andra Slaverna och Östeuropas andra folkslag; försoning emellan Slaver och Tyskar och emellan Frankrike och Tyskland. Polackernas undergång var förskyllad genom individualismens öfverdrifter, som vållade att ingen ville offra något af sin rätt till fördel för allas väl; vidare genom det aristokratiska statsskicket, som blott gjorde en del af folket till fria män, och slutligen genom den religiösa ofördragsamheten. Polens återuppståndelse måste ske genom den demokratiska tanken, som är en förbindelse af fria och likställda individualiteter; genom den federalistiska andan, som sammanknyter fria och likställda folkgrupper, och genom religiös frihet, som aktar allas tro och ställer medborgarne af alla bekännelser politiskt lika. I motsats härtill står Rysslands asiatiska anda, som hiott känner en stor politisk enhet och vill utplåna alla individualiteter och folkegendomligheter. Hvarje olikhet, hvarje egendomlighet är förhatlig för denna anda; det är steppernas enformighet, som öfverföres på det politiska området. Derför törföljas icke endast polackerna, utan hotas äfven tyskarne i Östersjöländerna. Östeuropa kan blott undgå denna despotiska enhet genom det federativa systemet, ty det bebos af folkslag, som hålla alltför mycket på sina egendomligheter för att kunna sammansmältas och som dock icke äro starka nog för att hvar för sig ega bestånd. Både Ungern, Polens naturlige och nödvändige vän, och Polen sjelst måste vara federativa stater, emedan endast derigenom spliten emellan polacker och ruthener å ena sidan samt å andra sidan emellan magyarer och kroater skall upphöra. Det är en hel rad af folk från Böhmen och Rumänien, Bulgarien och Serbien, som alla behöfva hvarandra och böra ingå förbund af olika grader. Genom denna utveckling påverkas först och främst Österrike, som måste blifva en förbundsstat eller också upphöra att existera. Men samtidigt måste också tyskarnes fiendskap mot slaverna och omvändt, samt Tysklands och Frankrikes ömsesidiga afund och misstroende upphöra, så framt Europa skall hafva en framtid och icke dela öde med staterna i det gamla Grekland. Framförallt måste man undvika det krig, som nu synes hota att utbrista emellan Tyskland och Frankrike. En hvar, som älskar friheten och har en känsla för framtiden, måste bekämpa krigen mellan europeerna, brödrakrigen i den europeiska familjen; man kan icke vara en sann och upplyst fosterlandsvän af något land, med mindre man sidoordnar sin nationella patriotism med den europeiska patriotismens intressen. Nu är Tyskland så upptaget af sitt stora inre arbete, att det ännu icke kommit till full uppfattning af sin pligt; men undvika vi kriget och vinna tid, så skall det komma dertill och inse, att i en icke aflägsen framtid hotar faran från den gemensamma fienden det mycket snarare än Frankrike, och medan Böhmen ifrån att vara en skådeplats för stamkrig bör blifva hemmet för försoning och förbund emellan Tyskland och Osteuropa, skola vi alla snart begripa, att den sanna gränsfrågan hvarken är om Rhen eller om Weichsel och Wartha, utan om Dnieper. AMERIKA. Man har i Förenta Staterna uti ett arkiv funnit rätt på ett historiskt dokument af stort intresse. Det är nemligen den be