Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 september 1868, sida 2

handlingar, om ej till förtviflade vågspel. Hon kände i detta ögonblick, att han verkligen gjort ett djupare intryck på hennes hjerta än någon man förut, och hon sade vänligt leende: Nåväl, min vän! Jag reser, men jag skall bli er trogen och vänta på, att ni får rangera edra affärer för att göra mig ert anbud om några månader. Då menniskans lifstid är så kort — då ungdomens och skönhetens dagar så snart äro förbi, är det mycket jag lofvar er. Ni kan skrifva till mig. Men vi få gå in; man undrar helt visst på vårt svärmeri för den vackra vårnatten. Han tryckte åter en kyss på den sköna damens hand, och de gingo in för att sluta sig till det öfriga sällskapet. Lindenstråle vek dock icke från grefvinnans sida; han kände klarare än någonsin förr, att denna qvinna fängslat hela hans själ vid sig, att han endast lefde, då han fick sola sig i hennes ögons strålar, i hennes tjusande leenden. Han kände, att han kunde våga allt, för att vinna henne, att han skulle anstränga alla sin själs krafter, för att nedrifva de hinder, som skiljde honom från henne. VI Kammarherren hade återvändt till sitt logis och gick fram och tillbaka i sin sängkammare. Ett dystert moln låg lägradt på hans väl ej höga, men breda och starkt byggda panna. Han var ett rof för en lidelse så djup, så allbeberrskande, att dess följder kunde bli fruktansvärda för dem, som råkade stå honom i vägen, der det gällde dess tillfredsställande. Blodet steg honom åt hufvudet, och pannans ådror svällde. Han knöt handen, som ville han krossa någon. Ett djupt, nästan rossligt ,, Ahl banade sig väg öfver hans läppar, och han öpp