Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 september 1868, sida 2

löjliga, och professor Nit beredvillighet att i hans ställe beledsaga de begge damerna, då de beböfde kavaljer, var honom synnerligen välkommen. Hvad önskade denne man för framtiden? Intet — han ville blott lefva så länge som möjligt i denna gudomliga Clotildes närhet, som så väl förstod att genom behagsjukans allmakt ständigt hålla honom ,en haleine, så att ej passionen skulle så tillfälle att slappas. Än var den sköna parisiskan idel solsken, än tycktes ett moln hvila öfver den vackra pannan, eller var det en annan adoratör, som hennes uppmärksamhet hufvudsakligen egnades, än försjönk hon i ett tjusande yröverie, som tycktes antyda, att någon ömmare känsla uppstått i hennes själ, och än skämtade hon så yrt, så fjärilslätt, att hon tycktes likna dessa sagans nymfer, som äro otillgängliga för alla varmare känslor och blott gyckla med den dödlige, som vågar rigta sina blickar på dem. Lindenstråle, som var ett rof för denna siröns experimenter, blef alltmera insnärjd i garnet, och snart var den klokhet, den sjelfbeherrskning och den kalla beräkningstalang, hvaröfver han varit så stolt, i det närmaste slut. Han visste ej mera hvad han skulle göra — han ville blott ej skilja sig från den farliga qvinnan. Den afton, då Alma hos svenske ministern sammanträffade med den Odelcrantaska familjen, befann Lindenstråle sig hos en af grefvinnan de Romignys närmaste bekanta, madame A, Gästerna voro få och befunno sig i en salong, lyssnande till ett briljant stycke modern musik, som exequerades på pianot af skickliga händer. Grefvinnan och Lindenstråle hade gått ut på balkongen. Den ljumma våraftonen var serdeles vacker. På himlen tindrade stjernorna klart i sin stilla högtidlighet; och gatorna med sin gasbelysning bildade långa vackra perspektiver.