Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 september 1868, sida 2

som jag inte har nöjet att känna. Dessa ord voro enkla och klara. Grefvinnan hade ovilkorligen rätt. Men hvarför nu denns stränga observans af det passande, då något dylikt ej förut fallit den sköna parisiskan in? Lalar ni allvar? frågade Lindenstråle. Vi se hvarandra för sista gången i dag svarade grefvinnan. Hon vände honom ryggen och lutade sig åt ett annat håll. Han böjde sig framåt och såg henne föra den superfinaste batistnäsduk till de vackra ögonen. . Detta var nog, för att fullkomligt tillintetgöra den rest af heder och rättskänsla, som gömde sig i en vrå af Lindenstråles själ. Han älskade och var älskad af sin kärleks föremål — om detta sednare började han anse sig säker. Och den enda, som stod emellan henne och honom, var denna odrägliga Alma, hvilken han funnit för godt att gifta sig med, ehuru han aldrig varit fästad vid henne med någon ömmare känsla, och som alltid visat honom köld. Han knäböjde och sade: Clotlde! — o, du herrliga qvinna! tala! jag vet, att du har ett rikt och ädelt hjerta. O, låt mig hoppas, att jag vunnit det! Jag är kanske snart fri, och då — — Fri, säger ni? sade Clotilde vändande sig emot honom. ,,Er hustru — — Nin hustru! utropade Lindenstråle. ,,Tala ej mer om henne — ni skall bli min hustru, så snart jag blir fri, om ni då vill göra mig till den lyckligaste af dödliga. Clotilde funderade litet. Hvad tänkte denne passionerade ,,sutdois med detta namn, som var så svårt att prononcera för en parisisk tunga? Huru skulle han bli fri? Och hade han någon förmögenhet att erbjuda henne? Hon sjelf var rik, men depenserna voro stora i Paris för en