Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 september 1868, sida 2

Tge. Förhöret med dem, som varit invecklade i oroligheterna i Bergen, omfattar tills dato 45 personer, och det antages att omkring 200 vittnen komma att höras i saken. En rundlig tid kommer således troligen att förgå innan dom faller i saken. — Unionsflaggan. En författare i Norsk Folkeblade föreslår att det nuvarande unionstecknet i de svenska och norska flaggorna skall, såsom missprydande och vanställande, utbytas mot ett annat, och föreslår som sådant anbringandet af en hvit eller röd stjerna i flaggans midt. I artikeln yttras: Inom båda de förenade rikena råder ett allmänt missnöje med en föreningssak, som icke hör under någon unionskomits behandling, men likval är en sak af en viss vigt, och den är unionens symbol, föreningshörnet i vår flagga. I Sverge har missnöjet oftare gifvit sig luft, och särskilt under ståthållarfrågans behandling på ett sätt, som ej kunde annat än såra det norska folket. Men om det helt visst icke är någon skam för den svenska flaggan att bära våra färger, så måste det dock medgifvas att detta brokiga föreningshörn skämmer flaggan. Och här är något mer än en blott skönhetsfråga. Den svenska flaggan är icke, som vår, en ung flagga, som har hörnet, vi kunna nästan säga som ett födslomärke, utan en gammal fana, hvarifrån ett hörn är bortröfvadt. Ingen menniska åser med glädje att något, som är sammanlänkadt med stora fröjder och sorger i hans lif, erhåller ändringar eller främmande tillsatser, och ett folk gör det naturligtvis ännu mindre, ty de äro så många flera om det. Svenskarne ha rätt att vara missnöjda med denna sönderstyckning af deras gamla fana, och såvidt den tillika är smaklös, ha vi det äfven. Föreningsmärket är tungt och klumpigt, den ädelhet, som ligger i hela färgmotsatsen, är borta, och det skrikande, oroliga har kommit i stället. Man ser redan i Norge, isynnerhet på vestkanten, liksom redan länge öfverallt i Sverge, många flaggor utan unionsmärke, och blir märket ej snart ändradt,