ÖSTERRIKE. Un korrespondent skrifver från Wien den 25 Aug.: ,Ryktena om, att det spelas intriger mot rikskanslern Beust, vilja icke tystna, och — såsom korrespondenter till flera provinstidningar meddela — arbetar man bakom hans rygg på en österrikisk-fransk allians för att på detta sätt störta rikskanslern. Det är sannt, att Beust icke längre kan glädja sig åt de sympatier i Frankrike, i hvilka han engång fann understöd. Kejsar Napoleon lär beklaga sig öfver, att han icke i rikskanslern funnit något lämpligt redskap, samt att Österrike icke har lust att tjena Frankrikes politik. Det är äfven sannt, att grefve Andrassy har medel och utvägar alt underhandla direkt med Frankrike, samt att furst Metternich tycker om att göra politik på egen hand. Emellertid hafva dessa planer mycket ringa utsigt att lyckas, och Beust är sina motståndare fullkomligt vuxen. Österrike skall endast så tillvida ingripa i de utindska frågorna, som detta är nödvändigt för att bevara dess inre utveckling för farliga rubbningar; det söker ingen allians med någon utländsk makt, emedan det genom sin neutralitet tror sig verka eftertryckligt för fredens sak. I dessa satser låter rikskanslerens program sig sammanfatta, och efter allt hvad jag erfarit, är det antagande alldeles ogrundadt, att detta program skulle blifva desavueradt af kejsaren. Den protest, som af det czekiska partiet under lång tid varit väckt mot den nya Österrikiska författningen, har i dessa dagar funnit sitt fullständiga, så att säga officiella uttryck i den förklaring, hvarmed 87 czekiska deputerade motiverat sitt beslut att aflägsna sig från den böhmiska dandtdagen. Förklaringen, som består af tio punkter, åberopar sig på den pragmatiska sanktionen, enligt hvilken Böhmen i rättsligt afseende ondast är fästadt vid de öfriga delarne af den österrikiska monarsien genom den gemensamma dynastien, så att Böhmen, då det regerande huset utdör, har rättighet att välja sig en konung och på detta sätt änyo bilda en Jelsständig stat. ,På grund af denra Böhmens statsrättsliga ställning fordrar — neter det vidare — landet ett liknande anionsförhållande till monarkiens andra lelar som det, hvilket nyligen blifvit angrarne medgitvet. De tyske-österrikika tidningarne tycka naturligtvis icke ym denna klaring, men äro om möjligt innu mera förbittrade på de polska parti