Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 augusti 1868, sida 3

Nattmannen, som först fick ordet, nekade för att på något sätt ha stört husfriden, men erkände deremot att han gräft upp katten. Detta hade skett derför att skarprättaren nederäft densamm: i jorden, som tillhör nattmansbostallet och gräns ntill skarprattarens bos tt den omfsörmalda katt djur, som skarprattaren förpassat till andr den. Han hade äfven, genom att mottaga hunda och andra djur samt skjuta dem, fuskat i nattmannens handtverk samt gjort honom förfång. Skarprättaren å sin sida påstod, det han ickt heller hade förvått sig. Att han låtit skjuta några hundar uch kattor medgaf han, men var den ringa omsättningen å hans marknad orsaken till att han nedlåtit sig derhän. Sedan det vigtiga målet blifvit öfverlemnadt till domstolen, föll genast utslag, hvarigenom båda frikändes från de påyrkade ansvaren, och skulle de ersätta sina inkallade vittnen.