Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 augusti 1868, sida 2

och undertrycka eller inskränka andra, emedan derigenom endast motverkas ochj hindras det allmänna välståndets utveckling. Han utgår dervid från den grundsats, att den enskildes vinningslystnad och) begär att förkofra sitt välstånd säkrast ö af allt drifver honom att uppsöka det slag af arbete, som för hans krafter och förmåga är det mest gifvande, och han le-1; der sig derifrån lätt och naturligt till den . slutsats, att frihet i arbetet och bytet är ej endast den enskildes rätt utan äfven samhällets fördel, att således staten bör läta detta den enskildes vinstbegär fritt verka och inskränka sig till att skydda hyars och ens fria verksamhet inom den allmänna rättens gränsor. Likasom dej, olika individerna i ett land behöfva hvarandras hjelp och biträde för att göra sitt arbete rätt fruktbärande, så äfven de olika nationerna, emedan hvar och en fått af naturen sina gåfvor och fördelar och gör klokast att upparbeta och förkofra dem, samt för tillfredsställandet af sina öfriga behof lita till utbytet eller handeln. Deraf slutar han, att den rivalitet, som nu råder mellan nationerna i deras ekonomiska verksamhet, är ett sorgligt misstag, och att, om de rätt insågo sin fördel, de skulle genom fredligt samarbete gemensamt sträfva till allas förkofran. Redan af denna korta antydan om Chydenii utgångspunkt . finner man utan svärighet huru mycket klarare och rigtigare än samtiden han skulle förmå bedöma vilkoren för produktionens utveckling, och att de åsigter, han ur densamma ledde, väsentligen måste öfverensstämma med dem, som, sedermera af Smith utvecklade och satta i system, blifvit af vetenskapen erkända såsom de naturliga lagarne för samhällets ekonomiska organisation. Att dessa åsigter voro nya insåg författaren sjelf. Alla nationer, 4 äger han, hafva vinsten till hufvudändamål med sin ekonomiska och politiska erksamhet, men alla söka de det på olika vägar, och den ena sträfvar dervid att segla förbi och omkull den andra, ehuru god plats är för dem alla att segla i bredd Felet måste ligga i kompassen, och fö fattaren vill derför lägga fram en ny sådan, så ny att knappt någon af Europas stater hittills seglat efter dess ledning. körsattaren antager, att differensen mellan utoch inskeppade varors värde utgör den rätta nationella vinsten eller förlusten, men han är likväl icke anhängare af den gamla läran om handelsbalansen med alla dess konseqvenser, och han opponerar i främsta rummet mot alla de oriktiga tillämpningar man gjort af denna grundsats, om hvilken för öfrigt alla äro ense. Han anser nemligen, att detta öfverskott af de utskeppade varornas värde är liktydigt med den rena behållningen af produktionen i sin helhet, sedan alla produktionskostnader af olika slag blifvit afräknade. Han är derigenom på sanningens väg, ehuru han i följd af; ofullständig kännedom om kapitalets natur icke inser, att denna behållning, utan att representeras i det internationella utbytet, direkt kunnat reproduktivt användas inom landet. För att erhålla en sådan nationalbehållning bör ett land icke sysselsätta sig med allehanda näringar, utan framför allt med dem, som med det minsta arbete lemna det största värde eller vinst. Detta arbete söker hvarje enskild sjelfmant upp och ökar derigenom bäst den nationella vinsten, på samma gång han befrämjar sin egen, såvida icke författningarne hindra honom derifrån. När alltså någon tvingas eller genom nationella belöningar uppmuntras att arbeta i ett yrke, som ej gifver honom högsta vinsten, så sker detta med nationens förlust. sig en hop bönder, som, på det jernet måtte kunna säljas utomlands, äro ålagda årligen utgöra hvar sina 50 dagsverken till en daler mindre hvarje dag, än de på annat arbete skulle hafva vunnit, så är det klart, att hvarje bonde förlorar 50 daler om året, eller, hvilket är detsamma, tillverkar för 50 daler mindre varor än i ett annat yrke, hvaraf åter följer, att det sålunda tillverkade jernet, ehuru utomnds försäldt, ådragit landet en ej obetydlig förlust, emedan dess verkliga produktionskostnad varit högre än dess bytesvärde. På samma sätt hafva de sedan 1760 tillverkade 38 marker guld och 5,464 marker silfver kostat så mycket arbete, att detta, bättre användt, kunnat gifva i utbyte många gånger mer guld och silfver. Om sålunda 10 arbetare i en näring tillverka för 100 daler om dagen, men i en annan endast för 80, så bildar denna senare en nationalförlust af 20. Få de senare 10 arbetarne göra som de vilja, gå de öfver till mera gifvande näringar; hindras de derifrån, åstadkomDet är således fullkomligt onödigt och oftast skadligt, när högsta makten äflas pas statsmän arbetat derpå. römmer sig af en lika stor nationalvinst, som den nya tillverkningens värde är, och betarne i sin trihet torde hafva tillverkat eller högre värde, då det i förra fallet är ingen vinst, i det senare en verklig nationalförlust. Ingen statsman i verlden är i stånd att säga hvilken näring är den bästa eller gitver den största vinsten, ty detta vexlar efter oräkneliga omständigheter, som endast kunna bedömas af arbetaren sjelf. Tillverkningsoch exportpremier bilda en gifven nationel förlust. De förra genom att draga folk till näringar, som tydligen äro mindre lönande, emedan de med premier behöfva upprätthållas; genom att förorsaka brist på arbetare i de bättre näringarne, samt slutligen genom att betunga staten för att rikta några få medborgare. Genom de senare, eller exportpremierna, beskatttas medborgarne på ett dubbelt sätt; först för att betala premien, hvilken går i utländningens ficka, dernäst genom att nödgas betala den inhemska varan högre. En vara, som medelst 2 rår i premium kan säljas till utländningen för 6 rdr, måste nemligen betalas med 8 rdr af den inhemska, hvilken derjemte nödgas batala skatt till premiefonden. Om Om t. ex. ett jernbruk har lydande under! mer detta tvång en förlust för landet.! att genom författningar, premier och dylikt draga folk ifrån en näring till en annan, och likväl hafva nästan hela EuroMan beI man glömmer att de dervid nyttjade arvaror i sin förra handtering till lika högt i i