Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1868, sida 3

Hertig Johan är för obetydlig och för oklart tecknad att kunna passera som sådan. Han är och blir blott en lekboll uti andras händer och förmår ej genom något för sig egendomligt pathos väcka ett lifligare intresse. Icke ens hans kärlek för kusinen Maria Elisabeth kan göra honom intressant, ty den är matt nog att tillåta honom falla i den klumpigt anlagda snara, Svante Bjelke utställt. Vid kung Karl sjelf fäster åskådaren och läsaren sig lifligare, men dels tillhör denne vid grafven vacklande gubbe en förfluten tid, och dels har författaren bättre förstått att låta hans råhet än hans själsstorhet framträda och uraktlåtit eller ej förmått gifva den tragiska lärgton åt hans sista tid, som hans förflutna lif, hans hela personlighet och hans dåvarande sinnesstämning tyckas betinga. Gustai Adolfs person är endast skizzerad; man ser ej mycket af den tillkommande hjeltekonungen i den sjuttonårige prinsen. — Hvad sjelfva kompositionen för öfrigt angår, så förnekar sig ej författarens sceniska savoir faire uti detta stycke, och åtskilliga ställen äro egnade att göra god effekt. 1786 års riksdag. Historisk studie af C. Fr. Wern. Andra öfversedda och med ett tillägg förökade upplagan. 1868. Detta lilla arbete atser tydligen att beriktiga en uppfattning af oppositionens uppträdande mot Gustaf III vid 1786 års riksdag, som ensidiga beundrare af denne konung bemödat sig att göra gällande på sista tiden. Man har, då man ej kunnat rent af försvara åtskilliga handlingar af ,tjusarekonungen, såsom börjandet at 1788 ars krig, säkerhetsaktens införande och andra väldsamma och riksförderfliga steg, som han tillät sig vid 1789 års riksdag, skjutit skulden för dessa tilldragelser på oppositionen, derföre att de, genom det motstånd, hvarmed de mötte konungens propositioner, skulle retat konungen dertill. Oberäknadt det, att den monark tyckes föga klok, rättänkande och värdig att föra spiran, som låter representationens oppositionella uppträdande föranleda sig att hämnas genom vidtagandet af åtgärder, som äro båda olagliga och skadliga för landet, så tro vi med hr Wern, att de för konungen misshagliga ständerbesluten ingalunda voro egnade att försvåra eller omöjliggöra landets regering, och att de således icke kunde rättfärdiga börjandet af ett vidtutseende krig med en öfvermäktig granne och icke heller statsförfattningens ändrande. Vi tro, att förf. klarligen ådagalagt detta i sin sakrika och upplysande ,,studie, hvari han säger bland annat: ,Efterverlden, till hvars dom konungen vädjat, kan derför icke gitva honom rätt. Den synes mig tvärtom böra tacksamt erkänna förutseendet och patriotismen hos de män, hvilka i så hög grad ådrogo sig konungens missnöje. Mot ett yttrande i den lilla boken tro vi emellertid oss böra protestera. Förf. säger, att genom 1772 års regeringsform .rådets makt var fullkomligt upphäld och ständernas öfverflyttad på konungen. Det torde ej behöfva ådagaläggas, att detta är ett misstag. Hade förhällandet varit sådant, hade ju enväldet lagligen existerat från och med 1772 års revolution, och då skulle väl han ej haft anledning att införa säkerhetsakten, liksom han då väl ej kommit att, såsom Axel Fersen beskyllde honom, bryta mot denna regeringstorms samtliga paragrafer. A.