Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1868, sida 2

som studierna af mina älsklingsämnen kunna skänka, när jag träffas af mindre svåra motgångar. Jag är derför inte så afundsvärd som det synes. Jo, ni är det ändå, vidhöll Alma ifrigt. bdet lif, ni för, är fullt af ädla njutningar; ni vandrar tryggt och hängifvet er vackra bana och vet, att ni genom ert trägna arbete ökar de vetandets skatter, som skola komma menskligheten till godo. Och blott ni talar, befordrar ni deras själsutveckling, som höra er, äfven om åtskilligt öfvergår deras fattning. Det vore orätt, om ni inte erkände och vore tacksam för er lycka. Hon börjar repa sig, tänkte Lindenstråle, sedan Alma slutat, Jag behöfver kanske inte befara längre, att hennes nedslagna väsende och sorgsna ansigtsuttryck skola väcka några misstankar mot mig. Jag får för all del ställa on, att hon är så mycket som möjligt tillsammans med den här professorn; det var riktigt en skatt, som min goda tur förde i min väg. Och huru trefligt att kunna lägga en del af mina pligter som cicerone på hans skuldror och få litet på egen hand se sig om i det förtjusande Paris. Professorn svarade skämtsamt på Almas yttrande, och samtalet antog en populärare natur. Fru CÅÅ och Lindenstråle blandade sig deri, och ett lif, en glädtighet rådde snart i kupen, på hvilka ingen af våra resande hoppats. Med sitt lynnes lyckliga tillgänglighet för intryck hängaf Alma sig helt och hållet åt behaget af att vexla ord med denne man, som var henne i så många hänseenden öfverlägsen, och som dock med märkbart intresse lyssnade till hennes ord och visade sig villig att meddela henne af sitt vetandes rikedom hvad hon förmådde tillegna sig: Alma började känna sig gladare till mods, än hon varit på länge. Det var, som om hennes själ på en gång sprängt missmodets tunga bojor. Hon såg med intresse ut öfver ländskapet, råd