Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1868, sida 3

historier, dagligen tillbringar två timmar i hennes toilettrum, och att hon i förtroliga kretsar hängirver sig åt skämt, gyckel och de uppsluppnaste infall, så inser man lätt, att ganska betydlig likhet finnes mellan fransmännens nuvarande kejsarinna och den olyckliga drottning, med hvars störtande Tancien regime slutade, oaktadt skilnaden i nationalitet och religiösa åsigter. Förf. kastar åtskilliga blickar bakom det kejserliga parets husliga lifs kulisser; han bekräftar påståendet om det stora inflytande, som kejsarinnan skall utöfva på sin gemål, och han läter läsaren förstå, att, när hon vill straffa honom för någon verklig eller förment oförrätt mot henne sjelf eller mot hennes helige skyddsling Pius IX, hon ger sig ut på resor, om ock det vore midt i vintern, 1 fullt förlitande på sin oumbärlighet. Till hennes meritförteckning hänför förf. hennes välgörenhet, som kan anses storartad äfven i förhållande till de resurser, hon disponerar, hennes personliga mod, som förnekas de sig hvarken då det gällde att besöka kolerahospitalen eller vid det Orsiniska attentatet, hennes ädelmod mot personliga fiender, hennes ifver att rädda politiska brottslingar undan hotande straff och den energi, hvarmed hon förstått genomdrifva sina menniskovänliga önskningar, då de stått i strid mot den napoleoniska statsklokhetens id6er. Porträttet blir ju sålunda ganska vakert. Skildringarne af prinsessorna Clotilde och Mathilde, prins Napoleons gemål och hans syster, öfverensstämma nära med dem, man redan gjort bekantskap med på andra håll, men utmärka sig, i likhet med den af kejsarinnan, genom inflätade anekdoter af ganska pikant natur. Prins Napoleon sjelf är synnerligen väl tecknad inom det inskränkta utrymmet, och förf. har uppenbarligen icke förbisett något framstående drag hos denne napoleonid. Intressant är i ännu högre grad teckningen af en annan person, som i lifstiden stod kejsaren i flera hänseenden synnerligen nära — ännu närmare än den presumtive förmyndaren för kejsarsonen, nemligen hertig de Morny, denne rikt begåfvade man, som hade något af en modern Ålcibiades hos sig och som alltför tidigt genom döden frånrycktes kejsaren, den der ej har synnerligen många kapaciteter af någon högre ordning till sin disposition. Huru svaga till karakter och underlägsna ill intelligens hertig de Persigny och grefve Walewski, kejsarens begge andra gunstlingar, äro, söker förf. ådagalägga i de begge åt desse egnade kapitlen, om han ifven gör den förre en komplimang för hans ärliga och oskrymtade hängitvenhet för bonapartismen, som, i allmänhet taget, omfattats af sjellviska lycksökare. Den kejserlige prinsen låter författaren uppträda på en fest i Tuilerierna — en est, som anställts för de den lille furstens klasskamrater som erhållit första priset, och der de små lärdomsljusen bespisades på sjelfva Fredagen med , kötträtter, med lefverpastej, kall kyckling och selter, i trots af kejsarinnans till ordspråk blifna fromhet. Efter att ha skiljt sig vid hofvet, besöker förf:n några at Frankrikes mest framstående män i deras arbetsrum. Först ör han läsaren till Proudhon, denne man, som, trots alla biografier och nekrologer, ir och blir en psykologisk gåta, som var len hederligaste man i sitt enskilta lif och dock gjorde satsen: egendom är stöld till sitt valspråk och spridde den irsinniga kommunismens förderfliga läror så vidt hans ord nådde. ,,En timme hos Michelet väcker lust efter många andra immar hos denne originelle och menniskovänlige tänkare, som vill reformera rankrike i fullkomligt fransk anda och lerföre är praktiskare än man vanligen ir böjd att medgifva. Ernst Renan måste stå särdeles högt hos förf:n, ty skildrinsen af denne den negativa teologiens hjelte är hållen i den mest entusiastiska stil och liknar nästan en apotheos eller en kanonisationsförklaring. Filosofen Cousin tecknas deremot med obarmhertig skärpa, och förf:n framställer bonom helt öppet som en man utan förmåga att sjelf söra stora framsteg på tänkandets omåde, men med betydlig talang såsom , vulsanisateur, d. v. s. såsom tolkare af anIra filosofers ider för den stora allmäneten. Icke mycket samvetsgrann, säser förf:n, ,,betjenade han sig i sina framtällningar af de systemer och hypoteser, om Kant, Fichte, Hegel och Schelling mpställt, och gladde sig åt den öfverrakande verkan, han genom djerfva satser rambragte i det bildade Frankrike, utan tt srånkänna sig författareskapet, eller illstå, att de lysande sjädrarna icke äro zans egnak. Den store pianisten Liszt, om förvånat verlden nästan lika mycket zenom sitt inträde i det andliga ståndet om genom sina musikaliska prestationer, lar sitt eget kapitel i denna afdelning, ch detsamma har Ronviere, denne skådepelare, som endast kunde spela en roll. Ur ,,arbetsrummet kommer läsaren ut på torget. Der råkar han Mengin, den ältaligaste af gatmånglare, som för berisandet af sina blyertspennor använder n talang, hvilken mången talare i Senaen eller Lagstiftande corpsen måste afmdas honom och som dock är och blir n charlatan. Derefter presenteras en och mnnan cha latantyp tillhörande högre kretar, och slutligen kommer förf:n till Mires,: oryfeen bland charlatanerna på det fidanciella gebitet, som dock enligt fört: