Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1868, sida 1

,Du vill, att jag skall tala — nåväl, då vill jag tala om penningar. Aldrig hade Lindenstråle blifvit så öfverraskad, som då Alma yttrade detta. Att något så prosaiskt som penningar skulle bli nämndt af hans svärmiska fästmö i denna stund, var väl hvad han minst anat. Och hvad menade hon? En obehaglig tanke genomfor honom. Han sansade sig och sade: .Tala om penningar eller om hvad eljest du vill afhandla. Allt, som du uttalar, hör jag gerna. Jag skall vara kort. Jag är väl omyndig, men jag har under de sista månaderna utdelat betydliga penningsummor bland Stockholms fattige, då min förmyndares eftergifvenhet satte mig i tilltälle dertill, och då jag i stället försakade några smycken, som min taut velat, att jag skulle skaffa mig. Jag kan ej — jag vill ej lägga bort denna kära vana, men hur skall jag kunna fullgöra den, då du hädanefter kommer att disponera hela afkastningen af min stora förmögenhet? Skall jag försättas i en ställning liknande deras, som jag brukade hjelpa? Skall jag tigga af dig hvad Jag vill gifva bort till de nödlidande? Röfvade du min förmögenhet, mina begge millioner, på samma gång du rötvade mig? Eller var jag blott ett appendix — blott förevändningen? Atsåg våldshandlingen egentligen dem? Lindenstråle betraktade Alma. Hon stod lugn framför honom; det var ej hat, som talade ur bennes sköna ögon, ty hon hade verkligen lyckats betvinga denna hedniska känsla, som hotat att uppspira i hennes hjerta. Men hon kände honom — hon bedömde hans handlingssätt och motiver riktigt, och han började förtvifla om att kunna komma henne att se dem i bättre ljus. Emellertid begrep ban, att någon eftergift måste göras för hennes fordringar, och att denna eftergift icke fick vara ringa.