Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 augusti 1868, sida 2

kännande. Äfven detta bref förseglade han och lät Alma förse det med utanskrift. Han tog brefven, för att ställa om att de sändes till posten, och sade derefter: Och nu, farväl, min älskade, för hvars hand jag måste kämpa med sådana svårigheter. Lyckligtvis är ju allt nu i det närmaste redt. Han tog hennes hand, för att föra den till sina läppar, men Alma slet den hastigt bort, kastade sig i en ländstol och brast ut i bittra tårar. ,Gråt ej, älskade! — — dessa tårar falla som sjudande bly på mitt hjerta, sade han böjande sig öfver henne och tryckande en kyss på hennes panna. ,Men jag hoppas att du snart skall helsa mig med ett leende. Ljufva aning! Farväl. Och han aflägsnade sig sjungande: vI tre dagar grät hon, men så blef hon nöjd, Och så stod vårt bröllop med lekande fröjd, Uppå hafvet. Lindensträle gick. Alma såg sig omkring. Snart fängslades hennes blickar af en bokhylla, hvarpå hon upptäckte bland andra böcker en familjebibel i praktfullt men gammalmodigt band. Hon tog den och satte sig att läsa Davids psalmer. Det var som om den konungslige skalden, som sjelf lidit förföljelser af sina fiender, egt en synnerlig makt att trösta den unga flickans qvalda hjerta. Hon blef småningom lugnare. Hon lade ifrån sig boken, öppnade fönstret och lät sina blickar rra örver landskapet. Snart hörde hon en vagn rulla bort, och hennes skarpa blick upptäckte Lindenstråle, sittande i ena hörnet af en elegant nalftäckare. lan är verkligen rest! utropade hon. Det ar, som om medvetandet häraf återväckt en gnista it hopp. Hon öppnade dörren till nästa rum.