Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1868, sida 2

Göteborg den 17 Augusti. staden och Länet. Våderleken. Den tropiska värmen kortsfar. Fasängt har man väntat, att de moln, som på e. m. i Lördags och i går uppstodo vid den östra horizonten och ur hvilka en och annan åskknall urladdade sig, skulle skänka regn åt den förtorkade jorden. Äfven i dag på morgonen visade sig moln, ur hvilka nägra droppar regn nedföllo, men under förmiddagen har sojen brännt med samma glödaude hetta som förut. Värmen uppgick vid middagstiden i skuggan till 32 2 grader. — Nya Teatern. Många sammanstötande orsaker, af hvilka den olidliga värmen utan tvifrel var den mest inverkande, gjorde, att gård illuing icke r sä talrikt besökt, som dess eget stora värde och dess egenskap att utgöra afskedsföreställning kunnat låta förmoda. Emellertid var huset godt besatt, och den kroppsliga våärmegraden glömdes 1 och syubarligen för den andliga, hvilken stod på kokpunkten. Dender egendomliga susningen, som gick genom salongen, så fort Schumrich visade sig, och det ohejdade löje, som följde hvarje hans ord och hvarje hans rörelse, äro de bästa kommentarierna till hr Almlöfs mästerliga konstverk. En svårare opasslighet urstandsatte beklagligen fru Almlöf ati for denna gång vara hvad hon kan vara såsom Angelika. I Ottilias rol har fröken iber en af sina bästa. Det utsökta qvinliga behaget, paradt, såsom rollen sordrar, med den sriskaste naivetet. och det på ett sätt, som hon så väl förstår, gör hennes Outilia till en af de älskligaste qvinnouppenbarelser man väl kan få se. Oca aldrig hafva deder små välklivgande ut brotten af omedelbar känsla, som äro fr ken Åbergs alldeles särskilta tillhörighet. passat så väl i stycke som i denna roll, med huru stort nöje man än annars hör dem. Huru man gevom att icke chargera karakteren till något, som på sin höjd kan vara ett momentant undantagsförhallande. eller, än värre, till något, som är reutaf ett oting. åstadkommer en längt större verkan, än hvad någonsin alla sådauu Spasmodiska bemödanden kunna, derpa är fröken Bock såsom Uirika ett slaende exempel. Man ser hos henue ingenting ul den manuekmsartade biåstrumpan med halft manlig drägt, penna bakom örat och krystade manliga later. Men dender dvinnan, af hvilken vi sett hundradetals exemplar, dender som icke förråder, att hon är annat än en vanlig qvinna, om icke genom ett visst något i sattet och älven i drägten, den känner man igen i fröken Bucks Ulrika. Såvidt dramats första och förhämsta egenskap är att vara en tafla at Ufvet, sådant det rör sig omkriug oss, så står en sådan framställuing oändligt långt ötver alla, som göra till sin uppgift blotta sporadiska eller parodiska ytwingar. Fröken Buck har nu icke här uppträdt i mer än denna enda roll, men hon skulle icke behött mera, för att visa sig vara, hon likasom de andra, en värdig lärjunge af en god skola. Miudre gyunsamma omständigheter för ett flitigt besök på teatern, än de som rådt under detta sällskaps uppträdande! mrs ERE