Sjellviskhetens offer.) Svenskt original af Spectator. FÖRRA DELEN. Ebba! Ebba! hvarför lemnade du mig ensam i öknen bland lejon och ormar, som du talade om? Hade du stannat qvar, hade detta aldrig händt! Hvem skall jag vända mig till? Till tant Eleonore? Hon skulle kanske rädda mig — men blott med vilkor, att jag toge den afskyvärde Hugo till man. Till min förmyndare? Han är Lindenstråles morbror och troligen benägen att på allt sätt understödja honom. Och dessutom skall. denne fruktansvärde, jernhårde man helt visst hindra mig att sätta mig i beröring med någon, som skulle kunra stjelpa hans plan. — Hvart ämnar han föra mig? — hur ämnar han behandla mig? Det är förfärligt. O, Gud, sänd du mig din hjelp i denna stora nöd! Jag undanbad mig Hugos sällskap på min utfärd, och jag kom ur askan i elden! Vagnen höll, på det att hästarne måtte rasta en stund. Lindenstråle kom och ställde sig vid vagnsdörren och vaktade noga, så att Alma ej kunde begagna sig af tillfället, för att fly. Hennes ord och ansigtsuttryck hade väckt hos honom den föreställningen, att hon var böjd att fatta ett förtvifladt beslut, för att undankomma honom. Efter att ha rastat en halftimma fortsattes färden. Timmarne framskredo läångsamt för den stackars flickan i vagnen, och dock märkte hon med fasa, att Marsaftonens skymning inträdde. Hvad — nu hända? Skulle de stanna, eller ämvade Lindöistråle att taga nya hästar och färdas hela natten? :