skrufvar i behåll. Se, så här ja — adjö nu så länge. Hastigt gick frun ur rummet, vridande omkring nyckeln i låset. Då Alma försökte öppna dörren fann hon sig innestängd. Hon såg sig omkrivg. Sängen var bäddad för natten och en lampa i taket upplyste svagt det lilla, ganska trefligt möblerade rummet. Hou drog upp rullgardinen och fann luckorna vara skrufvade till utanför fönstren. Flykt var alltså omöjlig. Med sammanknäppta händer och liksom flämtande af ångest gick Alma fram och tillbaka i rummet. Hon tänkte och öfverlade, men förgäfvos. Om hon skulle, då hon åter råkade Lindenstral, vädja till hans slumrande bättre känsla och ropa honom åter om förbarmande, om befrielse: Men det vore ju gagnlöst — blott en ny trium för denne man, som talat om sin styrka och hevnes svaghet. Han skulle ej rygga tillbaka från fullföljandet af hvad han börjat — detta vor. tyvärr, icke mera underkastadt något tvifvel. Nu vet, tänkte Alma vidare, ,,redan tant Eleonore och Hugo, att jag försvunnit, och kuskens och Olssons uppgifter gifva dem anledning att sluta till att jag flytt. Och då dertill kommer, att jag envist nekade Hugo att göra mig sällskap, ait Lmdenstråle också försvunnit, hvilket snart måste uppdagas, och att man får veta af herrarne derute, att jag rest i sällskap med honom — då är ju allt -— allt förloradt, och jag måste för min heders skull gifta mig med denne röfvare, som kränkt en af mina heligaste rättigheter — den att sjelf välja min make. 0, det är förfärligt! Och man har prisat mig lycklig — man kar afundats mig min stora rikedom. Det klibbar dock förbannelse vid guldet — lyckligare äro då de fattiga, äfven om de hda hunger och köld.