var hon närmare bekant. Hon närmade sig dock bordet i afsigt att göra ett försök, sådant som en förtviflad belägenhet framkallar. Hon såg sig omkring, för att upptäcka ett ansigte, som ingat förtroende, men hon blef endast varse dem, som genom djerfva blickar och fräcka leenden, genom det obehagliga oroväckande uttryck, som det berusade tillståndet alstrar, väl vore egnade att qväfva den bön om räddning, det vädjande till ridderligt beskydd, som sväfvade på hennes läppar. Herrarne stego alla upp och deras ögon fästades på Alma. Plumschöld slog gaffeln mot sitt glas och sade: Välkommen i vår krets, modiga qvinna — som -som brutit med gamla fördomar och flytt undan olidligt förtryck med — med er hjertanskär. Mina herrar, skola vi inte hedra fröken Edelbjelm för hennes vackra bedrift med ett niosaldigt hurrah? På detta tal följde först en väldig skrattsalfva och sedan ett vildt disharmoniskt hurrarop, som aldrig tycktes vilja sluta. Förfärad drog Alma sig undan och lät halft medvetslöst Lindenstrale fora sig till den inträdande värdinnan, en korpulent fru med sträfva drag. Denna sednare förde henne genom en lång korridor till ett afsides beläget rum, hvars dörr hon öppnade. De gingo begge in, och frun sade: Detta rum ligger liksom för sig sjelf, och här får fröken nog ro. Skall det vara te, eller besalls något annat? Jag är inte hungrig utan blott törstig, sade Alma och slog i åt sig ett glas vatten. , Men min goda fru, tillade hon, häftande de sköna ögonen bedjande på värdinnan, ,vill frun hjelpa mig? — skatta mig tilltälle att fly, och min eviga tacksamhet — — Gör sig inte besvär, fröken lilla — jag känner allt det der, sade värdinnan torrt. Jag har förut råkat menniskor, som inte haft sina