Herrarne stego upp i en af sörsta klassens kupter och befunno sig snart inbegripna i ett lifligt samspråk om vackra qvinnor och dito hästar, om spelpartier och dryckeslag, om skabrösa operor och weaterpjeser, som den kongl. teaterdirektionen nyligen låtit uppföra, etc. Små skandalhistorier berättades derjemte icke utan talang, och de timmar, som resan kräfde, gingo på detta sätt fort nog. Vid ankomsten till värdshuset, som låg ett litet stycke från jernvägsstationen, inreqvirerades i den stora salen allt hvad som erfordrades för att lifva stämningen. En lukullisk middag, kompletterad af ypperliga viner, serverades, och wohltätern, grefve Plumschöld, komplimenterades med högtidligt-burleska försök i orationsväg. Glädjen började bli högljudd, och den muntra tillställningen blef småningom en orgie. Skämtet blef ystert, ögon och kinder glödde, och en af herrarne hade just slagit sin arm kring en täck uppasserskas smärta lit, då Alma Edelhjelm och Lindenstråle inträdde. Anblicken af det uppsluppna bordsällskapet kom den stackars flickan att rygga tillbaka af förskräckelse. Hon ville omedelbart lemna rummet, men dörren var redan stängd, och Lindenstråle stod emellan henne och densamma. Hon såg åter åt bordet och blef då varse Plumschöld vid ena bordsändan. Nu begrep hon allt — nu insåg hon, att dessa herrar inbjudits till detta ställe, på det att de skulle intyga, att hon låtit enlevera sig af Lindenstråle eller, hvilket nästan var detsamma, att hon reste tillsammans med honom, och sålunda göra det omöjligt för henne att undandraga sig hans välde. Hon kände, att hon råkat i ett nät, hvarur bon svårligen skulle kunna befria sig, då det var så väl spunnet, och den ena maskan så noga fogad i den andra. Hon såg på herrarne kring bordet och igenkände i flera af dem kavaljerer, som uppträdt på de baler, hon beristat, men med ingen af dem