Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 augusti 1868, sida 2

en viss ton af öfverlägsenhet. , Det är kärleken, som fingslar mig vid dig, men äfven om det vore annorlunda, om det vore din rikedom, skulle ditt anbud icke ega någon betydelse för mig. Du är omyndig och — — Men jag lofvar heligt, att när jag blir myndig — — Det vill säga om sju år, och då är du väl redan gift med en annan, om jag afstår från dig. Nej, det vore en dålig affär — om här vore frågan om affärer och inte om den sällhet, som beror på egandet af den, som man älskar så blindt, att man för hennes skull vågar allt, trotsar allt. Alma fäste på Lindenstråle en blick, hvari förbittring och förtviflan återspeglade sig. Hon sade: Ått tala med er tjenar till intet, ty ni är hårdare än marmorn. Få se dock, om ni ej räknat miste eller om ni verkligen blir i stånd att böja min vilja efter er önskan! Ett vill jag dock bedja er om, och det är, att ni lemnar mig nu i ro. Låt mig vara ensam inne i denna vagn! ,Din vilja är min lag, sade han nästan ödmjukt, ,,så snart det ej rör återbekommandet af din frihet. Han ropade på kusken, fästade en lång blick på Alma, af hvilken han förmodligen väntade god verkan, och förtogade sig åter upp på kuskbocken. Alma försjönk i djupa tankar. Hon öfvervägde sin belägenhet och insåg, att Lindenstråle gifvit hvad som passerat skenet af att vara en frivillig flykt, en enlevering, beroende på öfverenskommelse mellan honom och henne. Den instruktion, domestikerna fätt, röjde detta. Det var klart, att han hoppades, att hon skulle anse sig kvungen att gifta sig med honom, för att rädda sitt rykte. En djup känsla af ångest grep henne och hon suckade: (Forts)