Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 augusti 1868, sida 1

nung Vilhelm förstår att bete sig naturligt och rent menskligt. Vid badorten Ems, der han för närvarande befinner sig, är han tillgänglig för enhvar, och hvar och en erhåller af honom ett vänligt ord. Så har det ej alltid varit. Under tiden för konflikten med deputeradekammaren utmärkte sig hans yttranden genom sårande ovänlighet och stundom rent af grofhet. Der liberala val egt rum, der insvepte sig hans nåds soli ett dystert moln, ur hvilket vid sina tillfallen ett hagel af vedgade ord smattrade ned. Äfven detta var på den tiden menskligt, och i dag finnes ingen, som ännu skulle vilja räkna honom det till last; man vet, att han mera blifvit utbildad till Cesar än till Cicero. Tillåt mig för öfrigt meddela ett tal, som han nyligen hållit i egenskap af frimurare. Konungen är föreståndare för den preussiska stora landtlogen. Då för kort tid sedan vid ett jubileum ett allmänt sammanträde med logen utlysts i Potsdam, var det hans pligt att helsa ordensbröderna. På sitt korta, koncisa sätt yttrade han till dem ungefär följande: ,Ni ha från alla delar af vårt fädernesland skyndat hit, för att deltaga i vår brödrafest. Hjertligt räcker jag er min hand till välkomsthälsning. Jag dröjer gerna bland eder. Här kan jag hvila ut från mitt kalls svåra pligter. Här kan jag vara verldsborgare. Den talrika församling, som omger mig, bevisar det stora iutresse, som lefver inom er för logens sak. Vi ha förpligtat oss att arbeta på mensklighetens väl. Jag vet att uppskatta det vunna resultatet. Men det är mig ej nog. Vi måste göra mera. Vårt tysta arbete fär ej inskränka sig till oss sjelfva. Vi måste arbeta mera utåt. Det finnes mycket elände att afhjelya; en damm måste sättas för den tilltagande demoralisationen. Här ha vi en stor uppgilt att lösa. Jag lägger er den på hjertat. Jag sjelf kan ej längre hoppas att få skåda resultaterna af er verksamhet på detta område. Jag måste vänta att snart bortkallas från min plats. Må min efterträdare, min son, bringa arbetets utsäde till mognad. Låten den tillsifvenhet, som ni visat mig, öfvergå på honom o. s. v. Just enkelheten i detta tal — hvilket för öfrigt här för första gången når offentligheten — samt det okonstlade sätt, hvarpå detsamma, uppenbarligen extemporeradt, framsades at den åldrige kovungen, skall ha gjort ett djupt intryck på de lörsamlade ordensbröderna. Och detta är den enkle man, som at Bismarck lät förmå sig att träda i förbindelse med Garibaldi, att uppvigla ungrarne och mot Österrike smida en fälttågsplan, hvars mål var ,att träffa den burgundiska kejsarstaten i hjertat! Ja visst, allt detta står, till vår egen förvåning, svart på hvitt att läsa i den depesch, hvilken vår gesandt i Florens under den 17 Juni 1566, kort före det tyska Umngets utbrott, riktat till italiensk) kabinettet, och som ännu i dag. 14 dagar efter dess oslentliggärande, håller alla sinnen i rörelse. Isynnerhet i Wien, vid den stora skyttefesten, kan man alls icke lugna sig öfver Preussens svarta planer; dag efter dag läsa vi de skrän, som hvarje bajersk och värtembergsk talare (det talas i Wien åtminstone lika mycket som det skjutes) tror sig böra höja mot den preussiska barbariska krigslisten; och Lamarmora, hvilken italienarna sjelfva kalla mannen med muläåsnchufvudet, prisas högt, emedan utan honom Wien, den sköna, den .enda kejsarstaden, måhända vore en hög af ruiner! Wienarne sjeltva tänka mycket lugnare och förnuftigare om saken, och det finnes också i sjelfva verket intet enklare än den grundtanke, som genomgår den ifrågavarande depeschen. Hvarje krigs ändamål är: att göra fienden oskadlig. Detta ändamål uppnås, enligt alla äldre och nyare tiders auktoriteter, — äfven er konung har uttalat det i sina militäriska skrifter — bäst genom eröfrandet af den fiendtliga hutvudstaden. På motståndarens hjerta måste man rikta stöten, Om detta i depeschen af den 17 Juni 1566 gentemot Österrike betecknas såsom den allierade preussiska och italienska maktens uppgift, nåväl, så är det intet annat än en påminnelse om krigskonstens enklaste regel. Om vidare i depeschen en plats på operationslinien anvisas åt general Garibaldi, åt ungrarnes friskaror och åt andra revolutionära elementer, så är detta i och för sig intet öfverraskande. I krig måste hvarje med menskligheten förenligt medel att försvaga suden tagas i beräkning. Sannolikt skulle Bismarck äfven ha skridit till böhmarnes rerolterande, om icke krigets förlopp gjort detta steg öfverflödigt. Att i kriget tillämpa nationalitetsprincipens moderna ide, är dock alltid, säsom Jag tror, humanare än att, efter medeltids-barbarisk sed, rentaf och uttryckligen vilja prisgliva det siendtliga landet åt plundringens alla fasor, såsom den österrikiske ötverbefälhatvaren Benedek tydligt nog lotvat sina kroater i det ryktbara utkastet till den proklamation, hvilken han ämnade utfärda i preussiska Schlesien. Österrike kan i detta hänseende cj göra oss någon förevråelse. För öfrigt skall enhvar, som vill döma opartiskt, nödgas erkänna att i depeschen af den 17 Juni 1866 finnes uttryckt ett förutseende at alla de händelser, som sedermera inträffat, hvilket easamt redan vittnar för de preussiska dis1 TT 34 ASIAN Ann AA