Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 augusti 1868, sida 1

för att hos dess herrskaps krönte slägting framkalla ett angenämt intryck. Då konungens ankomst egde rum på aftonen, hade man tillfälle att visa stadens täcka omgifningar, den berömda parken, det gammaldags slottet, badet o. s. v. i en artificiell, effektfull belysning, för hvilket ändamål den genialiske pyroteknikern i Berlin Dobremont blifvit kallad till Muskau. .Likt dagen natten upplyst var. Iluruvida borgmästarens tankar för det tal, han vid äreporten höll för konungen, voro lika upplysta, har jag ej kunnat utröna; min sagesman har tyvärr försummat att meddela mig ett stenografiskt referat af talet. Äfven texten till det poem, som i all älsklighet öfverlemnades till konungen af stadens vackraste flicka, har han undanhållit mig. Desto mera vet han att berätta om den förtjusande älskvärdhet, med hvilken konung Carl i Muskau eröfrat alla hjertan — undantagandes ceremonimästarens och de personers, hvilka betrakta hofetiketten såsom målet för allt furstligt sträfvande. Isynnerhet männen äro hänryckta af hans sätt att uppträda, medan damerna, i allmänhet, tydligen bedragit sig i sina förväntningar om den bländande glansen i en kunglig uppenbarelse. På männen bar företrädesvis det lifliga intresse impoerat, som konungen brukar egna åt alla konomiska och industriella inrättningar. Hans rörliga, ständigt arbetande ande har sverallt sökt insuga näring. Dervid har van förträffligt . förstått att alltid finna den omedelbara källan; han har alltid vändt sig direkte till dem, hvilka han visste eller förmodade kunna ur sin prakvik meddela honom de önskade upplysninzarne. Framför allt har landthushällninzen varit föremål för hans uppmärksamvet. Han har anteknat mycket, som han ansett vara värdt att införas i Sverge. — Naturligtvis ha de goda invånarne i Mukau förbluffats öfver konungens ogenerade väsende, hvilket så starkt kontrasterar mot hans furstliga svärföräldrars vanor. Vid de gemensamma spatserfarterna har han roat sig med att göra lifkusken sällskap. på kuskbocken samt här, rökande och, sjungande, lemnat fria tyglar åt sitt glädiga lynne. Det furstliga herrskapets nöje fver denna glömska af den kungliga värligheten skall ingalunda ha liknat hans get, isynnerhet som tobaksrökandet ej ger hemlandsrätt i prinsens af Nederävderna omgifning. Men ännu värre! Nå, Hamelmann, säger kungen till lifkusken, ,,hvad säger ni om en cigarr? Se der, tag er en, här är eld! ,,Jag tackar, ers majestät; svarar Hamelmann, ,, men jag nar så mycket att göra med mina sex hästar här framför vagnen, att jag måste afstå från cigarren. — , Nå, stoppa då till er cigarren, den är ej dålig. — ,,Jag tackar unde:dånigast, ers majestät! stammar den förvånade lifkusken, emottagande den erbjudna cigarren; ,.jag skall ha äran röka den hemma hos mig. — Derpå sjunger konungen för kusken allehanda tyska visor, till exempel: ,,Jag är en fri man etc., och sätter honom i förlägenhet med frågan om han känner dessa visor. — I hoscirkeln har en fröken von L., en ung holländsk dame, haft att glädja sig åt serskild utmärkelse å konungens sida. Jag tror mig ej såra någon, om jag ester min sagesman berättar, med hvilka bevis på uppmärksamhet denna dame hedrats af II. Maj:t. Det hörer uppenbarligen till konungens älskvärdaste egenskaper att uppföra dylika små lekar af ett lifligt sinne otvunget och öppet inför hela verlden. Just i denna öppenhet ligger sådana små galanteriers oförarglighet, När den höge herrn vid taffeln utsöker det bästa från hvarje fat och genom kammartjenaren skickar det direkte till fröken von L., så må detta vara en ovanlig form för kunglig artighet, men som utan vidare af enhvar skall uppskattas till dess verkliga värde. När den gladlynte fursten vid kaffet konverserar med den unga damen, reciterar sina egna verser tär henne, deklamerar och sjunger muntra visor för henne — honni soit qui mal y pense! Och skulle väl den furstliga svärmodern verkligen ega skäl att höja sin förtviflade blick, liksom sökande hjelp, mot himlen, när hennes krönte måg vid thået afbryter fröken L. i föredragandet af en fransk sång med de orden: ,Det der är ej vackert — jag skall sjunga en tysk visa för er: Du, du liegst mir am Herzen, Du, åd lieget mir im Sinn — Du, du machst mir viel Schmerzen, Weisst nicht, wie gut ich dir bin — Nej, nej, der är hållningen hos en man, som känner tillräcklig kraft inom sig att på tronen vara en ,fri man, att i spetsen för ett fritt folk ej tåla på sig etikettslafveriets sjettrar. Det är manligt tänkt och manliot handladt XAI B.