Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 augusti 1868, sida 2

———L tct. mer än Hugo. Det låg något af vild energi i den blick, han riktade på mig, då tant förde mig bort. Det var som sade denna blick: , Jag skall ändå genomdrifva min plan — du skall bli min, trots allt motstånd.f Den unga flickan ryste. Van vid den mest förekommande eftergifvenhet kunde hon ej utan fasa tänka sig en möjlighet, att en kraftfull vilja skulle göra sig till herre öfver hennes öde, emot hennes egen önskan och böjelse. Men hur vore det också möjligt? — hon var ju en fri qvinna, och hon behötde ju aldrig komma i någon beröring med denne man. De slägtingar, hos hvilka hon vistades, önskade ju intet högre än detta. Men ändå — —! Hvad var det som gjorde, att medvetandet härom ej förmådde tillfyllest lugna benne? Var det ej en dunkel känsla af egen oförmåga att bjuda olyckan spetsen, om den skulle komma en gång? Hon hade hittills under fullkomligt lugn gungat sig i den lätta farkosten på lifvets solbeglänsta haf, och hon hon hade derunder röjt friskt mod och sjelfständighet i tänkesätt och uppträdande. Men när stormen en gång skulle börja, månne bon då skulle visa samma egenskaper och förstå att lovera mellan bränningarne med klokhet och kraft? Stackars Al:ra! Hon hade lärt mycket i den franska pensionen, hvari hon uppfostrats, men detta hade hon icke lärt. Och värst af allt var, att hon lärt sig der att frukta verldens omdöme för mycket. Dagen efter balen hos brukspatron Stålbjelm hade man åtskilligt att berätta om ett visst uppträde, som egt rum i kabinettet. Alma och Lindenstråle, som, tack vare grefvinnan Odelcrantz vaksamhet, icke sammanträffat på flera veckor, hade i detta lilla rum funnit tillfälle att tala om sin ömsesidiga kärlek och sina framtidsplaner, då plötsligen grefvinnan inträdde och gjorde slut på de älskandes samtal. Den stackars flickan måste