rade erotiska poesier, han anhöll om nöjet att få beledsaga henne på hennes filantropiska utflykter, han uppvaktade henne dagligen med de vackraste blomsterbuketter, han följde henne på teaterrepresentationer, konserter och föreläsningar, han ställde sig till hennes disposition i allt och bemödade sig om att göra sig oumbärlig. I synnerhet slöt han sig nära intill Alma och lade så vidt på honom berodde beslag på hennes upppmärksamhet, då Lindenstråle närmade sig henne. Det var tydligt nog, att både han och grefvinnan fruktade denne onekligen både sluge och kraftfulle man mest af alla dem, som täflade om arftagerskans hand. Hvad som stegrade deras farhägor var den omständigheten, att Alma, just för att i någon mån draga sig undan Hugos tröttande artigheter och för henne numera ganska motbjudande försök att vara underhållande, vänligt och liflligt, ehuru utan all behagsjuka, samtalade med Lindenstrale, som, fastän saknade all högre och ädlare verldsäskådiu ch egentliga vyer, dock på ett ganska spirituelt och pikant sätt behandlade de konversationsämnen, han valde. Middagen hos grefvinnan Odelcrantz försiggick och följdes uf en bal, som påstods vara serdeles animerad, men ingen skål föreslogs för de nuga tu. En omständighet iakttogs af de reflekterande personer, som gåfvo akt på grefvinnans och hennes sons sätt att verka för sina planer. Kongl. sekreterare Lindenstråle var ej bland de inbjudna, ehuru systerson till president V,; Almas förmyndare, och ehuru han, såsom en af Hugos närmaste vänner och ,en god acquisition för hvarje Stockholmsk salong, alltid förut varit inbjuden, då grefviunan haft större bjudningar. Men härvid stannade det ej. De ak gifvande personerna observerade desslikes, att, när grefviupan och Alma voro bjudna till någon familj, der Lindenstråle umgicks, hinder plötsligt inträffade; Än voro de förut inviterade till en vän, som det