Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 augusti 1868, sida 3

Bref från Afrika. Den unge elefantjägaren Axel Eriksson bar tillskrifvit sina i Venersborg boende föräldrar. Brefvet är dateradt Damaraland Åucas den 30 sistl. April, och Venersborgs Tidn. meddelar derutur följande utdrag: .Edert bref af den 1 Jan. 1867 erhöll jag uti Ovamboland först den 12 Febr. 1868. Det var den första nyhet jag haft från civilisationen på mer än 18 månader. Det andra brefvet at den 1 sistl. Nov. mottog jag vid ankomsten till Damaralandet den 24 sistl. April. Jag har deraf inhemtat både sorgliga och glada underrättelser från fädernehemmet. — — Jag har tillbringat de tvenne regntider jag vistats här i landet uti det förfärligt sjukliga Ovambolandet, hvaraf följden varit att jag lidit mycket af feber och min helsa är försvagad. Första regntiden arbetade jag ifrigt med samlande af vattenfåglar och deras ägg, och vadade mycket i vattnet, hvaraf jag ådrog mig sjukdom. Jag har gjort en liten insamling at fåglar, som jag skall hemsända till Venersborgs museum. — Detta land är från Juli till December alldeles tort: allt hvad man ser är förbrändt, gräs och buskar stå vissnade, och blott här och der står ett och annat grönt palmträd. I Januari börjar regntiden med en förfärlig åska. Regnet faller i häftiga skurar, och inom en månads tid ser man istället för det uttorkade och af solen förbrända landet så att säga en sjö. Folket bor på höga ställen, hvarest de plantera sin säd. — Jag har haft många svårigheter efter hr Andersons död. Höfdingarne för stammarne, isynnerhet vambo-höfdingen Oreycango, har jag haft många trätor med. Han trodde att efter herr Andersons död kunde han göra med mig som han ville. Jag har ofta sagt honom rätt i ansigtet hvad jag tänkt om honom. Detta var hårdt för honom, som har sitt folks lif och egendom i sina händer och är endast vand vid smicker. — Jag har insamlat 2.200 2. elfenben och något fjäder. Hr Andersons böcker, manuskripter, naturaliesamlingar m. m. har jag öfverbringat. Jag kan aldrig glömma min gode husbonde, som var en af de märkvärdigaste män, som någonsin satt sin fot på Afrikas jord. Jag har fått bref från hans sörjande enka, hvaruti hon säger att hon skulle önska se mig, men jag fruktar för de stora reskostnaderna. Hon nedkallar Guds välsignelse öfver mig för mitt förhålande mot hennes saknade man. — Jag ämnar mig nu in i Ovambolandet och jagar derifrån till Ocavango-floden. — Här är ständigt krig bland stammarne och europerna blifva som oftast röfvade af hottentotterna. Våra vänner Damarerna behandla oss ej som de borde göra efter herr Andersons död; han var den ende man som de fruktade.