Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1868, sida 3

vid framkomsten. Jag vill inte ha skam af Strömduist — kom ihåg det. Det är då sannt, att frun är en Guds engel, om någon är det, sade den stackars karlen, rörd af så mycken godhet. ,Kan det ännu bli folk af mig, så blir det väl nu. Jag skall ha fruns ord i minne, när frestelsen påkommer — lit på det. Och madam skall jag ha i minne under tiden — jag skall nog se till att intet arbete saknas madam, och hjelp skall hon också få, om det skulle behöfvas. Men nu skall det visa sig, om allt felet varit på Strömquists sida, och om madam kan hålla sitt hem och sina barn i ordning, när han rest. Se här är litet till bjelp för ögonblicket. Farväl! Och frun gick, beledsagad af de begge unga flickorna. I ett annat hus funno de vid inträdet uti ett otrefligt kyffe två qvinnor drickande kaffe, hvari blandats ett starkare fluidum. . AHlvar äro barnen, madam? frågade fru C. Äro de nu ändtligen i skolan ? Nej, gunås — skall jag säga sanningen, så äro de inte det, svarade qvinnan gnällande. Jag har inte kunnat skicka dem dit ännu, för vi ha inte bröd i huset, och det var nödvändigt att — — De äro således ute och tigga. Jag har ju redan sagt madam, att det är orätt, att det förderfvar dem både till kropp och själ att så stryka omkring på gatorna. Ni säger, ni inte har bröd, men jag ser, att ni sjelf dricker både kaffe och bränvin — hur hänger det ihop? Ja, så är det alltid med de förnäma, sade qvinnan harmset. ,,Sig sjelf kunna de aldrig skaffa nog rariteter; de frossa och lefva som den rike mannen, men vi skola lefva på bara brödet, och om man nånsin skulle bestå sig en enda tår kaffe, så komma de in i ens eget rum och gräla ordentligt på en. Jag undrar just, hur frun skulle ta