Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1868, sida 2

scen med anledning af den honom tillfogade oförrätten. Professor Nå ursäktade i väl valda ordalag sin djerfhet att göra anspråk på valsen med den kritiska ställningen och tillade: Ni får i mig en ganska medelmåttig valsör, är jag rädd, då det är åtskilliga år sedan jag dansat. Jag hoppas emellertid på ert öfverseende. Valsen gick förträffligt, och Alma var mycket road — synnerligen under pauserna, då en liflig konversation egde rum. Professor N höll inga föreläsningar för sin dam och småpjollrade icke heller för henne, såsom om hon tillhört ett underordnadt species — varit ett slags balfmenniska. Han talade enkelt och naturligt, men icke desto mindre tyckte Alma, att hvarje litet ord var ett guldkorn. Stackars flicka, hennes , beundrare hade icke skämt bort henne med uttalandet af ädla och djupa tankar. Efter denna dans började supån, och professorn förstod dervid att hålla sig i närheten af Alma, hvars cavaliere serviente dock Lindenstråle var. Sedan kom kottiljong och åtskilliga andra danser, men hur det var, så sväfvade en och annan blick åt det håll, der professorn satt och med statsrådet L afhandlade en vigtig fråga på det sociala gebitet. Behöfva vi säga, att det var från Almas vackra mörkblå ögon, som dessa blickar flögo? De observerades blott af en enda person. Denna person var grefvinnan Odelcrantz. Hvad Hugo beträffar, så hade han väl icke slagit tanken på Almas hand ur hågen, men han hade haft så mycket annat att tänka på denna dag, sedan han erhållit korgen af henne, att han ej hunnit egna henne mer än den uppmärksamhet, som var nödvändig för bevarandet af den obehagliga hemligheten. Han hade kommit att besöka Rosa Alin — och funnit buren tom och