Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1868, sida 2

Sjelsviskhetens offer.) Svenskt original af Spectator. FÖRRA DELEN. Kapten Silfvercrantz befann sig i ett kinkigt dilemma. Han kunde ej uppträda till blaseringens försvar, ty då skulle han röjt, att han var den anonyme person, öfver hvilken den utmärkte universitetsläraren fällt ett så hårdt omdöme. Å andra sidan harmades han djupt öfver att ha lidit denna smälek i Almas närvaro, hvilken gjort sig känd som serdeles svårhandterlig. Han kände derför en viss lättnad, då Alma yttrade: Nog kunna förställning och affektation herrska vidt omkring på sällskapslifvets område, men är det ej en betänklig öfverdrift, då baronen antager, att till och med ett så olyckligt själstillstånd, som lefnadströtthetens, skulle kunna vara affekteradt ? Jag tror, sade en äldre herre med vördnadsbjudande yttre, ,,att menniskornas umgänge med hvarandra, deras tankeutbyte genom tal och skrift är något, som står i så nära förbindelse med den allmänna kulturens obestridliga förmåner, att den, som försmår att begagna sig deraf, måste vara angripen af en ytterlig hypokondri, af ett slags själssjukdom, som står vid vansinnets dörr. Det är derföre sannolikt nog, att blaseringen i många fall, der den framträder, är spelad, är ett försök att väcka uppseende och intresse. Jag fruktar, att herr statsrådets uppfattning af vårt societetslif är alltför idealisk, sade den i klämman försatte kaptenen. , Jag fruktar, att vi ej komma i sällskap, för att arbeta på våra ) Se H.-T, N:o 174.