Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juli 1868, sida 3

Folkmötet i Åttarp. Härom innehåller Öresundsposten för sistlidne Tisdag ett längre referat, ur hvilket vi meddela följande: Som bekant beslöts sistl. år på reformmötet i Eslöf att ett folkmöte för behandlande af den kommunala rösträtten i sommar skulle hållas någonstädes inom provinsen Skåne, för hvars anordnande en komite af 10 personer utsågs. Dessa 10 bade nu med sig förenat ett större antal af provinsens öfrige framstående och för reformen nitälskande män för att utfärda inbjudningen till folkmötet, som hölls sistlidne Söndag i den vackra parken vid Attarp, en jernvägsstation vid Kristianstad — Hessleholms-jernvägen. Mötet var utsatt att börjas klockan 1 på eftermiddagen, och på förmiddagen hade åtskilliga ordinarieoch extratåg, såväl från Kristianstad som söderifrån och på stambanan, sammanfört en massa menniskor, som utan ötverdrift kan uppskattas till minst 8 å 10,000 personer. En med grönt och blommor utsirad talarestol hade blifvit upprest på en kulle bland träden, och rundtomkring hade flaggor blifvit hissade. En god stund innan den utsatta mötestimman började folket samla sig omkring talareplatsen, nyfiket att få höra hvad derifrån skulle förkunnas. Riksdagsmannen 0. B. Olsson från Maglehult öppnade mötet med ett kort tal, hvarefter den gamle veteranen i frihetens och religionens tjenst, prosten och kyrkoherden, doktor Bergman i Winslöf, besteg talarestolen. Det var en sann glädje att ännu en gång få höra hans åldriga, men kraftiga stämma höjas för rättvisans och sanningens sak. D:r Bergman betraktade frågan från religiös synpunkt. I Herran Zebaots namn, började han, öppna vi detta möte. I Guds fria natur vilja vi hålla en gudstjenst, hvars minne skall sträcka sig till och omtalas af barn och efterkommande. Som ingångsspråk valde han de 10 första versarne af Jacobs epistels 2:dra kapitel, hvilka stycken han uppläste. .Dessa ord, sade han, äro tydliga och klara: Gud kan ej tåla att någon åtskilnad göres mellan menniskor, mellan den rike och den fattige. Om I ställen penningen till gradmätare för menniskan, gören I en ond åtskilnad och Gud kan ej lida det. Gören I skilnad på den rike och den fattige, då synden 1,