Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juli 1868, sida 1

A —T-——ö— warje rom se vi gamla fryntliga gummor, om hit medfört de få värdelösa men för lem dyrbara minnen, som de ännu ha i schäll ifrån lyckligare tider. Uti fönstren sa de blommor och krukväxter, det är deas fröjd, som de sätta så högt i värde, utt, såsom en gumma sade: , utan denna smula glädje, som blommorna ge oss, skulle vi försmäkta i vår enslighet, men att se ,det gröna, är vår ögonfägnad. Vidare se vi på byråerna och speglarne, med sina mer och mindre spruckna glas, småsaker, som numera äro för de gamla erinringar af barn, vänner och bekanta. Vår följeslagare, en af Stockholms mest kända personligheter, hr M, har ett godt ord för en och hvar, en handtryckning också, då vanligtvis en djup nigning egnas honom, hvilken icke glömmer de gamla och som ständigt är ,så innerligt god och rar. Vi gå nu ner i köket, der just middagsmaten är färdig att serveras. Vi spisa en portion af den goda ölsoppan och äta utaf kakan, som lägges framför oss. De gamla hemta sina matportioner och begifva sig åter upp på sina rum, der de efter middagen sjelfva koka den sköna kaffetåren och i samspråk fördrifva eftermiddagen. Uti köket erhålla vi några upplysningar om fattighusets ekonomi, som väl förtjena att meddelas. Förut var det vanligt i Stockholms samtlige fattighus, att entreprenörer bestyrde utspisningen. Dessa blefvo frodiga och välmående, under det hjonen tärdes och afmagrade. Anledningen härtill var ej svår att finna, och en för de fattigas väl ömmande man, kamrer Blomberg, var den, som först väckte förslag om att styrelsen sjelf skulle åtaga sig utspisningen. Sjelf erbjöd han sig att uti Ladugårdslands församling göra början, hvilket han också gjorde, och efter några års förlopp var samma princip antagen uti de flesta af de öfriga församlingarne. Att detta verkade ofantligt välgörande och hade ett stort inflytande på hela austalten, faller af sig sjelft. Uti det hus der vi pu befinna oss äro omkring ett par hundrade gummor intagna. Frun, som förestår mathållningen, har fritt rum och 30 rdr i månaden, utaf hvilken lön hon äfven måste hålla en piga som biträde. Det är dock att märka att blott ett enda mål serveras dagligen, nemligen om middagen. Gummorna ha9 öre om dagen, hvilket beräknas för middagsmaten, samt 2 rdr 25 öre månadsunderstöd. De ega derjemte rättighet att gå ut i staden och skaffa sig arbete. Att lefva på en så ringa bjelp skulle väl ansea omöjligt, men att det låter sig göra, derpå äro här otvetydiga bevis. Ifrån detta ställe begifva vi oss till Jakobs och Johannis församlingars fattighus, der vi åter ha samma scener af ålderdomsbräcklighet, fryntlighet och — minnen från bättre tider. Då vi taga del af förvaltningen här, finna vi att den är alldeles i den gamla tidens stil: markententeri med — karfstock, i st. f. bläck och och penna vid bokföringen. För att fullkomna bilden, ses också den vördiga markententerifrun och hennes biträden lika frodiga och trinda som katolska munkar, under det hjonen allt för mycket likna sjelfva karfstocken. Man kunde gerna med skäl fråga hvarföre man ej här följer med sin tid och intör det bruk, som i de andra fattighusen är tillämpadt och hvarigenom egennyttan hindras att alltför mycket ockra på den hjelplösa fattigdomen. Till sist, ärade läsare, följen mig till en institution, som nu snart räknar en 200-årig tillvaro, nemligen: Ulrika Eleonoras hospital, stiftadt är 1686 och som ännu i dag kallas Drottninghuset. Ulrika Eleonora gaf ur sin handkassa årligen 2,000 specier till de fattiga fruntimmernas underhåll. Efter drottningens död befallde Carl XI statskontoret att årligen utbetala 4,000 daler s. m., hvilken summa år 1812 reducerades till 66625 rdr bko. Rikets ständer höjde dock anslaget en tid derefter till 2,000 rdr och sedermera ökades detsamma till 3,333 13 rdr bko, hvilken sistnämnde summa fortfarande utgår Drottninghuset har fått emottaga gå fvor