Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juli 1868, sida 1

Men innefatta ej era ord ett tadel af vårt värdfolks arrangemanger? sade Alma. , Borde ni ej för deras skull mildra era omdömen Vårt värdfolk! — ah, ni menar, att hvad jag säger skulle kunna såra dem, om det nådde deras öron. Men det rör mig inte — jag orkar alls inte att vara artig. Verlden — jag menar den stora verlden och inte den beskedlige värd, som svettas i afton under bemödanden att vara intressant — verlden förtjenar det inte — det lönar aldrig mödan att vara kruserlig och säga komplimanger. Låt de narrarne, som sträfva efter verldens ynnest, anfäkta sig af hjertans grund — allt sådant är mig fullkomligt motbjudande. Harmas någon på mig för min indifferentism, så kan jag endast beklaga det ofördelaktiga inflytande, vreden kan ha på hans matsmältning, men derutöfver kan jag ej intressera mig för hans sinnelag mot mig. Alma såg på kaptenen med samma slags beundran, som den vi egna åt gråstenen, hvilken ej rubbas af hafsbränningarne. Men fröken Octavie PF, som satt bredvid henne, inföll med ett skälmskt leende: Men da kapten Silfvercrantz frågar så litet efter menniskorna, hvarför kan ni då aldrig slita er ur deras sällskap? Då ni så djupt vämjes vid nöjet, hvarför tömmer ni då dess pokal: ,Till dräggen, mumlade en bakom henne stående herre. Endast, började Silfvererantz, , endast för —0C7 Få tillfälle att göra grimaser åt den, inföll Octavie. ,Nej, min qvicka fröken, sade kaptenen liksom uttröttad af den föregående konversationen, endast af vana, för att fylla det odrägliga tomrum, min tid eljest skulle få. Jag kommer visserligen kanske ur askan i elden, mais que faire? Ack, jag har många gånger önskat kunna sjunka