Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1868, sida 2

N 2 H Fran Berlin. (horrespondens till Handelstidningen). Berlin den 25 Juli 1868. I mitt sednaste bref talade jag om de kunglig teatrarne. Jag medger, att det utrymme, som jag i anspråk derför, var mycket förlitet, för at kunna uttöma hela det pikanta ämnet. Mycke måste lemnas oomnämndt. Men äfven våra pri vatteatrar vilja bli betraktade, och så må dessdå nu passera revy. Mellan de kungliga och privatteatrarne existerar ett förhållande, som sträfvar emot vår tid, hvilker på allt sätt protegerar rörelsens frihet. De kungliga teatrarne hatva och begagna ett privilegium som förlänar dem uteslutarde rättighet att uppföra klassiska dramatiska arbeten. Ett verk, som den kungliga skådespelsintendenturen utsett för sin repertoir, får ej uppföras på någon privatteater, såvida icke konungen serskildt lemnar sitt samtycke dertill. En annan inskränkning för privatteatrarne består deri, att de endast få etablera sig på ett st afstånd — 1 tysk mil — från de kungliga teatrarne. Fördenskull finner man dessa sistnämnda i centrum, privatteatrarne deremot vid periferien af stadens område. Den kunglige intendenten skulle måhända gerna betrakta privatteatrarne såsom planeterna till sin sol, om de ej, oaktadt sitt ogynnsamma läge, gjorde honom så mycken konkurrens. Blott en enda privatteater behöfver för sin existens den kungliga solens ljus. De öfriga göra på det hela taget mycket goda affärer. Billiga priser och lätta, slippriga stycken äro de vanliga magneterna. Endast om sommaren står det la till. Då erfordras serskilda ansträngningar, ör att besegra publikens motvilja mot svettbaden inom teatersalongerna. Då hittar man på alla slags trädgårdströjder, kylande springbrunnar, om aftonen briljant illumination, före och efter spektaklet konserter, menagerier, berömda gäster 0.s. v. Direktionerna slå sig igenom den , svåra tiden så godt eller så illa det vill gå. Teatrarne ha att kämpa med en temligen sträng censur. Denna censur utsträcker sig för öfrigt till allt, som här föredrages offentligt. Hvarje visa, hvarmed de moderna sirenerna i cafe chantant förtjusa sina åhörare, har förelegat polisen till genomseende på samma sätt, som dramat. hvilket skall gå öfver scenen. Detta är en smula fatalt, men man måste erkänna, att polisen förtar temlisen liberalt i sin censur, såframt det ej är fråga n en kritik af vår inre politik. I detta afseende rstår polisen intet skämt. Just i dessa dagar har censurvasendet åter en gång visat sig från sin ästa sida. Victoriateatern, som har att berömma g af intima relationer till konungen, ville uppaga en dram af Zacharias Werner, hvari handingen rör sig kring reformatorn Luther. Vedervörande ministerier ansågo sig böra vägra tillåtelse värtill. På af poliispresidenten gjorda framställiogar besinna de sig emellertid närmare på saken, ch tillätelsen meddelas. Men väntan blir direkören för lång, och ban vänder sig direkte till tonungen, af hvilken han tror sig vara säker om tt gynnsamt afgörande. Men häri har han myccet misstagit sig: med ministrarnes under tiden rhållna samtycke i handen, emottager han komngens befallning att ej låta uppföra stycket, medan det ej skulle vara lämpligt att framställa en vördnadsvärde reformatorn på scenen nu, omeelbart efter det högtidliga aftäckandet at hans ninnesvård i Worms! Ehuru hvar och en af privatteatrarne odlar sin erskilda genre, ligger det dock i sakens natur, tt de ömsesidigt kämpa mot hvarandra på lif och öd. Det är striden om tillvaron bakom kulissera. Man går dervid verkligen ända till mord och