Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juli 1868, sida 1

att klaga. Jag skall alltjemt vörda dig, dyrka dig, om jag än ej mer får röja för dig min kärlek. Farväl, Alma! — 0, Gud! Med dessa ord lemnade Hugo rummet. Han hade så förträffligt spelat sin roll, att Alma frågade sig, om hon ej kunnat misstaga sig, om det verkligen varit denne Hugo, söm dagen förut genom glödande kärleksfraser och vackra löften bedårat den unga sömmerskan i vindsrummet på Söder. Men intet misstag kunde ha egt rum — hon hade fullkomligt väl igenkänt rösten, och dessutom hade han nämnt sitt namn. Å Hugo begaf sig till sin moders kabinett och berättade för henne strandandet af sin plan. Grefvinnan lyssnade till hans ord med djupt missnöje, med verklig smärta och sade slutligen: Jag kan ej förebrå dig, ty så vidt jag kunnat se har du spelat din roll förträffligt. Det är väl någon fantasi, det lilla schåpet har fått i sitt hufvud — men hvilken? Du sade ju, att hon sjelf yttrade, att hou ej var fästad vid någon annan. Ja, men hon tillade näbbigt nog, att hon trodde fullt och fast — det var hennes ord — att hon inte skulle bli kär i mig, då hon inte blifvit det under den långa tid vi känt hvarandraSaken ser verkligen nästan hopplös ut-— — emellertid har sådant redt sig förr i verlden, och Alma förekommer mig inte så svår att komma tillrätta med, om man går försigtigt till väga. Emellertid förefaller hennes köld mot dig, som är så vacker, så elegant — en sådan mästare i att lägga dina ord, ytterst besynnerlig — något måste ligga derunder. Kan — kan hon möjligen ha hört något sqvaller — om någon liten kurtis på annat håll? Men nej! — på hennes kammarJungtru kan jag lita, och jag vet inte hvem som eljest skulle kunnat komma med några historier om dig till honne 7