om skolsester. (Forts. fr. föreg. u:r.) Komma vi så till länsmöten för skolungdomen, i de län nemligen, der jernvägar, kanaler och öfriga lättare förbindelsemedel finnas att tillgå. Det skall möjligtvis förefalla mången så som ginge vi förlångt, då vi vilja gifva dylika möten en dylik omfattning. Vid närmare betraktande af saken, hoppas vi dock, att man icke skall finna den så outförbar som den möjligen i början synes vara. Statens jernvägar och statens understöd för möten med fosterländska syften hafva ännu aldrig svikit. Hvarföre skulle de svika vid sådana möten som dessa? Dessa länsmöten, eller antag till och med möten mellan flera läns skolungdom, skulle utan tvifvel snart befinnas ega den allra största betydelse. Här vore det nemligen fråga icke blott om folkskolornas ungdom, utan äfven om alla de skolors ungdom, som i det eller de länen för tillfället funnes, således äfven elementarskolornas, landtbruksskolornas, de tekniska skolornas. Ville de enskilda skolornas ungdom dervid deltaga, så vore de naturligtvis välkomna. Så skulle täflingar i stort kunna ske, täflingar, i och genom hvilka de serskilda vilkorens och yrkenas ungdom sammanfördes och bekantgjordes med hvarandra, och detta under trycket af de gemensamma fosterländska känslor, som dylika möten icke kunde undgå att framkalla. Tänkom oss landstinget i ett län samladt och länets skolungdom uppträda för att inför detsamma aflägga prof på den friska fosterländska anda, hvari de i sina skolor uppfostrats. Skulle en gladare syn kunna erbjudas? Skulle icke glädjen öfver det gemensamma fosterlandet lifva de gamla och de unga till ömsesidiga glada ansträngningar, de äldre till att göra allt hvad möjligen göras kan för underlättandet af ungdomens allmänna upptostran, de yngre till att med förtroende för de äldres rådslag ytterligare uppbjuda sina krafter att göra sig dem och fosterlandet värdiga? Eller skulle vi väl gå för långt i våra önskningar och förhoppningar, då vi framställa dylika framtidssyner? Har då icke förenslingen inom de serskilda bygderna räckt länge nog och hållit oss qvar i den svaghet, som är förenslingens säkra följd? Hvartill uppmana alla de nya förbindelsemedlen, om ej till samvaro och samverkan? Denna samvaro och samverkan kunna ej begynna tidigt nog. Låt ungdomen växa i enslighet intill handlingens dagar; — och den skall hafva gått förlustig oändligt mycken kraft, som samvaron och täflan med andra skulle kunnat framkalla. I tätare befolkade länder och trakter äro denna samvaro och täflan redan betingade af de förhandenvarande omständigheterna. Se t. ex. redan inom Sverge, huru lätt skåningarne hafva för att åstadkomma allmänna möten för hvarjehanda ändamål. Annorlunda är det i det öfriga landet. Här går det mycket trögt, mycket långsamt att väcka och tända. Gamla som unga i ena socknen känna knappast till grannarne i den andra. Någon täflan i det som godt är kan således