högre militära studierna och såsom sådana böra intaga de högre befälsplatserna. Lings stora tanke, hvilken varmt omsattades af dåvarande kronprinsen, sedermera konung Oskar I, att militäröfningar skulle införas i alla landets goss-skolor, har i sednare åren börjat blifva en verklighet. Det är med fägnad vi erinra, att en af de män, som gifvit den kraftigaste impulsen härtill, bekläder i denna stund chefskapet för vårt landtförsvarsdepartement. Och hans anda fortlefver ännu vid det läroverk, hvars ungdom han så danade. Det var att vänta, att man i denna skrift skulle återfinna det gamla yrkandet på gamla soldater såsom ,,stam och ,,stöd, ,ledare m. m., för de yngre, hvarpå man vill bygga Sverges nya arme-organisation, hvilken, såsom bekant, går derpå ut, att vid mobilisering den indelta armåens leder skola utvidgas genom den s. k. beväringen. Vi hafva nyligen anfört hvad en författare i krigsvetenskapsakademiens tidskrift yttrat i detta ämne, då han, som tydligen är en militär af yrket, förkastar denna sammanblandning af de indelta soldaterna och beväringen. Låtom oss höra hvad , Betraktelsernas höge förf:e härom yttrar: 5Urganisationer för infanteri, anför han, böra, jemte det de lämpa sig efter nyare tiders kraf, vara så beskaffade, att de om möjligt lemna orubbade hufvudgrunderna i det bestående, isynnerhet när detta genom ålder blifvit nationellt och ingått uti folkets vanor. Sanningen af denna sats kan gerna erkännas, gällande då ej blott infanteriet, utan försvarsverket i dess helhet. Dock misstager man sig om man tror att hvarje reform inom armåeväsendet utvecklat sig på detta historiskt-nationella vis. När armeerna i allmänhet förvandlats från värfvade till konskriberade, så har detta varit en ganska våldsam öfvergång. Ingenstädes har dock omgestaltningen varit radikalare än i Preussen, som likväl just derifrån räknar sin militära storhet. Med Sverge eger det lyckliga förhållandet rum, att vi uti indelningsverket äga en gammal nationell grund för en milis, organiserad efter provinserna, samt i beväringen en öfvergång till allmänna värnepligtens fullständiga genomförande. Vi hafva alltså för en ombildning af vårt försvarsväsen efter den nyare tidens kraf en god grundval i det närvarande. Huruvida likväl , hufvudgrunderna i detta kan, vid den nödvändiga reformen, bibehållas, beror naturligtvis på den tydning man gifver detta ord. . En tanke, yttrar förf:n, synes genomgå alla länders armorganisationer, nemligen den, att åt infanteriet icke endast anskaffa en nog stor kader, eller ram, utan att äfven söka i dess leder inställa äldre välöfvadt manskap, hvilket ensamt förmår gifva stadga och lugn åt massan af de soldater, som nyss blifvit godkände, eller endast en kortare tid tjenat under fanan. Att den nyare taktikens fordringar ytterligare stegra anspråken på äldre, grundligt öfvade soldater i ledet, är påtagligt, då man erfar att den djupa uppställningen lemnar rum för en glesare mera utbredd. Den glesa uppställningen — heter det vidare — måste, för att icke falla samman (sönder?), förses med stödjepelare, soldater, hvilka, begåfvade med större kunskapsmått och mera vara vid tjensten, kunna underlätta befälets inflytande på hela truppafdelningen. Naturligtvis afses med detta resonnemang att motivera nödvändigheten af våra indelta (och värfvade?) truppers bibehållane, för att tjena såsom ,,stödjepelare åt de yngre, eller beväringen. Med fägnad finner man nu en åtskillnad gjord mellan dessa s. k. ,stödeller ,,stam-trupper och ,kadren, eller ramen, hvarmed menas befäl och underbefäl, tvenne saker, som eljest blifvit af yrkesmännen i vårt land mer än en gång förblandade. Det är sannt, att man i de flesta länder söker att erhålla en stark och god kader, likasom att framstående militära skriftställare anse en sådan utgöra hufvudvillkoret för en pålitlig armåorganisation. ) Deremot måste vi bekänna vår okunnighet, beträffande den höge förf:ns uppgift, att man ,i alla länders armeorgamnisationer söker i lederna inställa äldre, välöfvadt manskap, för att gifva stadga och lugn åt det yngre. Gå vi till Preussens armorganisation, så finna vi der en tjenstetid af 7 år, af hvilka endast 3, ja, för infanteriet i allmänhet i praktiken, endast 2 år tillbringas i soldatlifvet (till följe af permitteringarne). Och landtvärnet, hvilket i öfrigt alls icke tjenar såsom ,stöd i del. yngres leder, lärer förf:n, efter sin ståndpunkt, väl näppeligen vilja kalla soldater. Några s. k. stamtrupper känner man här ju alls icke till. Likalitet känner man sådana i det öfriga Tyskland, hvars armåorganisationer äro, likasom Preussens, i mer eller mindre mån grundade på allmän värnepligt. Likalitet höra dessa äldre trupper, såsom stöd betraktade, till den italienska armorganisationen. Det är då Frankrike, som får gälla såsom regel för ,alla andra, och detta genom de s. k. rekapitulanterna, eller det manskap, som efter de 7 slutade tjenståren låter förmå sig, genom ett högt pre