Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1868, sida 1

2 22 22 ci16393 A — — ,Betraktelser angående Infanteriet, tillegnade den Svenske Infanteri-officern. HI, Det är förklarligt nog, att en yrkesman med sådana åsigter, som den höge förfm, icke gillar den ,,nymodiga satsen, satt genom de militära öfningarnes införande i skolorna öfningstiden för rekrytbildningen skall kunna förminskas; men hvad vi ej kunna förklara och hvad vi I beklaga är, att han synes alldeles underskatia dessa öfningar, så att han om dem talar med ett illa beherrskadt gäckeri. Han yttrar i detta hänseende följande: . Skulle infanteristen endast bildas till en pedantisk exercismaskin, hvars hufvudsakligaste uppgift vore, att med skicklighet föra geväret från venstra axeln till foten, då kunde visserligen detta, inlärdt i skolan, af rekryten åter nödtorftigt inhemtas genom en kortare repetitionskurs. Men vigtigare öfningar höra numera till infanteristens yrke, och dessa behöfva, för att rätt inläras, mera framskridna år än skolgossens. Denne uppfattar exercisen som ett tidsfördrif, ty eljest svalnade snart bågen derför. Handhafves exercisen i skolan såsom ett slags gymnastik, blir den nyttig derigenom att den utvecklar barnets krop och tvingar det till uppmärksamhet och lydnad; ten befålets ingripande i rekrytens daning, i hvad angår disciplin, manöver, fäktning, målskjutning, lägeroch fältvanas bibringande under mer eller mindre gynnsamma förhållanden, är af helt annan natur, och kan aldrig tagas på lek, eller ersättas at skolbarnens exercis med trägevär. Skall nationen älska sin frihet, sin sjelfständighet; skall den hålla kär det arf den emottagit af tappra förfäder, så kunna vapenöfningar i skolan, denna uppfriskande lek, möjligen bidraga att stärka folkets håg för krigarens ärofulla kall, men man misstager sig om man beräknar, att denna skolexercis skall kunna utöfva ett så verksamt inflytande på den egentliga krigarbildningen, att derigenom tiden för densamma i väsentlig mån kan minskas. Först och främst böra vi härtill anmärka, att när man förordar militär-gymnastikens införande i skolorna, så är det gossarne och ynglingarne man afser, men icke barnen. I våra högre elementarläroverk finnas ynglingar ända till 18 å 19 år gamla, och de kunna ej kallas barn. I folkskolorna, det är sannt, kan man ej påräkna äldre gossar än 12, 13 å 14 år, men ej heller dessa äro barn. Och erfarenheten har lärt, att dessa gossar kunna öfvas ej blott i handgevärsexercisen, utan i manövern, ända derhän, att de förmå, med eget kompanioch plutonbefäl, utföra ganska goda rörelser i bataljon, hvarom den höge förfn kunnat med egna ögon förvissa sig, derest han täckts med sin närvaro hedra de uppvisningar med folkskolans ungdom, som egt rum inom sjelfra hufrudstaden, och hvilka väckte mer än en militärisk yrkesmans både förundran och beundran. Ingen har påstått, att häri ligger en fullständig militärisk daning, men ganska säkert är, att mycket kan dermed göras undan och en god grund läggas för framtiden. Detta beträffande manövern. Äfven fäktning kan och bör bedrifvas i våra skolor; såsom man också gör der, hvarest en god gymnastiklärare sinnes. Deremot torde denna öfning allthittills varit ganska litet beaktad vid våra indelta soldaters daning, likasom ock målskjutningen, vid hvilken förf:n nu — vi finna det med fägnad — tyckes lägga mera vigt än tillförene. Lägeroch fältvana måste naturligtvis tillböra det egentliga soldatlifvet. Den största betydelsen at militäröfningarne i skolorna ligger likväl, det medifva vi, i deras inflytande på ungdomens håg, i det de gifva hurtighet, härdighet och vana vid ordning och disciplin, hvartill kommer den upplyftande känslan af att kunna, i farans stund, bära vapen till fäderneslandets försvar. Är det detta förf:n menar med ;;hågen för krigarens ärofulla kall, så äro vi fullt enige med honom. Menar han åter med dessa ord, att skolöfningarne skola hos en mängd ynglingar väcka lust för att blifva soldater, så anse vi deri icke ligga någon fördel. Den allmänna värnepligten innebär, att hvarje man är lika mycket ,,krigare, och att det ärofulla kallet sålunda tillkommer alla, om också i högre och synnerlig grad för lem, som mera odeladt egna sig åt de