Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1868, sida 1

steg hit, när jag i den besvärliga trappuppgången mötte en hexlik figur — —4 Min gamla moster! inföll Rosa. ,Ah, jag ville säga ett vördnadsvärdt fruntimmer af mycket tilldragande yttre. Den känsla, hon ingaf mig, var inte precis förskräckelse — det var den djupa vördnaden — — Nog — tala inte mer om henne, för det bjelper inte upp saken. Hon har sagt mig i dag, som är, att en stackars flicka, som lefver ensam och utan skydd, får vara ytterst försigtig och inte inlåta sig med någon herre i samtal ens. Hon har rätt — det är ett förträffligt fruntimmer; jag tänker precis som hon. Min vackra Rosa, du bör hålla alla herrar på distans — utom mig — din älskare, din fästman, som har rätt att göra dig lycklig och föra dig ifrån detta usla kyffe till ett ställe, der du skall herrska som en drottning, och derifrån du skall flytta, blott för att bli herrskarinnan i mitt hem — min lilla hustru. Alma, som följt samtalets gång med en känsla af harm och djupt förakt, qväfde vid dessa ord ett utrop, som sväfvade på hennes läppar. Ebba hviskade ett ,,ts! till henne, och de fortforo att lyssna. Sådana ord herren talar! — det kan inte ligga någon sanning i dem, om det är sannt, som en af mina bekanta påstod häromdagen. Hon sade, att herren var grefve och var son till en fasligt förnäm fru, som bor vid Drottninggatan.Efter en liten stunds begrundande sade Hugo: Hon hade rätt; må du veta allt — se här mitt visitkort med mitt namn och min titel! Jag hade inte tänkt att säga dig det straxt, emedan jag var nog svärmisk att vilja vinna ditt hjerta och din tro, utan att du kände min samhällsställning. Men nu är det bäst, att du vet det. Jag vill uppriktigt säga dig, hur det är. Min mor känner dig inte, och jag skulle fåfängt nu söka