Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1868, sida 1

så näpen i er lilla runda hatt med plymen på, att ni kunnat smälta hvarje manligt hjerta, hade det också varit ett helt isberg — allt sen jag första gången såg er, har jag tänkt på er, drömt om er, förtjusande flicka, och jag vill bara lefva för er. Lefva för mig — en så fin herre lefver nog för något annat än för en stackars sömmerska. Det står aldrig rätt till med den kärlek, som går sådana vägar — det har jag hört, sen jag var liten. Lika barn leka bäst — jag vet inte riktigt hvad herrn är för slag, men nog kan jag förstå, att han står långt öfver mig, och att — — långt öfver dig — ack, förlåt, att jag säger du, säger Rosa, men jag kan inte säga det ledsamma mamsell längre — långt öfver dig, visst inte. Jag älskar dig så högt, så varmt — jag vet det, jag har pröfvat mitt hjerta — ingen — ingen är mig så kär som du — hur skulle jag då stå öfver dig? Kan herren se mig in i ögonen och försäkra mig det ännu en gång? Ö, gerna, gerna — hvilken förtjusande ide, den vackra Rosa fått! Jag skulle kunna stå en evighet och se in i dessa undersköna ögon. O, vänd dig inte ifrån mig — gå ej undan! Har jag råkat såra dig, skönaste bland de sköna? — jag lydde ju blott din egen uppmaning. Herrn skulle göra mig en större tjenst, än han sjelf begriper, om han gick straxt och aldrig kom hit igen. Så du talar, grymma! — sådan otur jag har! Kan jag ej beveka dig till misskund, är Jag den olyckligaste bland dödliga. Men, tillade grefven med eu märkvärdigt lätt öfvergång till den skämtsamma stilen, ,,hvad kunde jag också väntat annat än otur? Jag är visst inte vidskeplig, men käringmöten ha alltid ingifvit mig en viss fasa, och hade inte den varmaste längtan ledt mina