Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juli 1868, sida 2

Min egen vän, sade Alma, ,,detta får e bli sista gången vi göra en sådan här utfärd Låt oss komma öfverens, att jag får följa dig på dina besök hos de fattiga. Du vet, att min för myndare lemnar mig rätt betydliga summor, och att jag skall finna en stor glädje i att lindra eländet, der jag det förmår. Förträffligt, käraste Alma! vi skola bjelpas åt att ställa det lite bättre för mina bekantskaper i de mörka kyffena; och för att kunna göra det riktigt klokt och på ett i längden gagnande sätt skola vi taga min goda och förståndiga moster Louises råd i anspråk. Och nu berättade Ebba med lifligt intresse om en del i ytterst tarfliga omständigheter stadda familjer, som bodde dels på söder, dels ock i åtskilliga andra stadsdelar. Hennes skildringar hade ej slutat, då vagnen stannade utanför ett trähus af ganska ruskigt utseende. De begge unga damerna stego ur och gingo åtföljda af betjenten, som haft sin plats jemte kusken på kuskbocken, in och frågade efter madam Lundquist. Denna befanns vara boende i en byggnad inne på gården, dit de begåfvo sig, för att finna sig ha att bestiga en ganska trång och hög trappa, som nästan liknade en stege. Betjenten tillsades att uppehålla sig i trappans närhet, och de tvenne flickorna gingo, nästan ständigt trefvande för sig i halfmörkret, uppför trappan. Ebbas knackning på en liten, mörk och låg dörr förorsakade ett lätt buller i rummet innanför, och snart visade den för oss redan bekanta tvätterskan sig på tröskeln. Så snart hon igenkänt Ebba, bad hon henne och hennes följeslagerska stiga in, och lyftande några nystrukna skortor från ett par trästolar, för att anvisa de oväntade, förnäma gästerna plats, sade non: