Bref från Skåne. Kappridningen och kappseglingen — de är dessa ämnen, hvaröfver jag nu skal skrifva en epistel på en eller kanske er och en half spalt. Nå ja, det bör kunne gå för sig. Punnes alltid så rika källo att ösa ur, vore det ingen nöd. Frågar är blott hvarmed början skall göras. Söndagsmorgonen — ja, det var på denn: som de egentliga högtidligheterna började Man kan säga att det var i en lycklig stund. Solen uppgick strålande och kla: och kastade sina milda blickar öfver der till nytt lif vaknade naturen, och dagg dropparne glänste som silfverkulor på grässtråna, der några sådana funnos — ty det är icke öfverallt som gräset växer då det aldrig regnar — soglarne sjönge i trädtopparne, lärkorna i skyn och Hel singborgs sångförening i , Helsan, lockande hvar på sitt sätt slumraren ur Morsei sköte. Iundradetals åhörare skyndade till för att lyssna på tonerna, ty det var första gången på flera år, tror jag, som sångföreningen lät höra sig offentligt utan betalning. Redan på morgonqvisten såg man att något ovanligt förestod. Brunnsgästerna hade blifvit fördubblade till antalet, hvar och en hade kallat sina vänner, och de lustvandrade nu i djupa leder genom de skuggrika gångstigarne, än njutande af de herrliga Bellmansmelodierna, än drickande helsovatten ur aldrig sinande kaskader. Det syntes icke denna morgon som , Helsan varit ett tillhåll för sjukdomen och eländet, ty alla syntes glada och lefnadsfriska, från landtprosten, som nyss höll på att spricka af förargelse öfver att icke Bantingska kuren kunnat hjelpa honom, till tiggaren, som öfverraskades att finna sitt verksamhetsfält så talrikt befolkadt. Sången upphörde, foglarne tystnade, och man började draga sig tillkaka för att åter taga i besittning sina inproviserade boningar, ty de vanliga hade man uthyrt mot två riksdaler pr kropp i timman — själen följde med som passageraregods, och för den erlades ingen särskild afgift. Likaledes på morgonqvisten hade de tunna, nästan genomskinliga jockejerna företagit sista profridten och återvände nu med sina löddriga spingare, hoppandes på förmågan hvar och en hos sin Sleipner. Förmiddagen fördrefs med att se på de från alla håll ankommande resenärerna. Dussintals ångfartyg frustade och fräste och stampade i vattnet, medförande än ,,draabelige snakkende danske Mänd og Qvinder, än pussiga Landskroniter, tänkande och drömmande Lundensare eller föroch vattensigtige Malmöbor. Landvägen ankommo hela karavaner med klumpiga höstvagnar, fullpackade med trinda och mulliga landttärnor, rödkindade och gladlynta, samt solbrända hemmanssöner och ,hinstupågar med hvita luggar, och deremellan en och annan prestkaret, hvari prostfar sjelf tagit högsätet, öfverlemnande åt kaplanen att med husmamsellen eller guvernanten inrymma sig på kuskbocken, medan prostinnan och småherrskapet fyllde vagnens innanmäte. Hvarje halftimma ankom jernvägståg i långa banor, medförande en brokig blandning af passagerare, och på detta sätt voro snart 20 å 30,000 menniskor församlade i den lilla staden Helsingborg. Ett par bösshåll utom denna i söder var kappränningsbanan belägen, och fastän icke täflingarne skulle börja förrän kl. 5 på eftermiddagarne, började folket redan