Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juli 1868, sida 1

upptinats af någon sommarsol. IIvad skall jag göra för att bli förstådd? hur skall jag kunna tala, för att väcka hos dig — icke kärlek, men åtminstone medlidande? Jag vill glömma all min stolthet, alla mina föresatser; jag vill sjunka till dina fötter, evigt älskade. Hugo hade talat detta med stigande pathos, med eldiga gester, ehuru äfven i denna stunden den ,douceur, som förnämligast karakteriserade hans väsende, ej helt och hållet förnekade sig. Han påminte närmast om en ung flicka, som spelar passionerad älskare. Ur hvilken pjes är detta? frågade Alma helt oskyldigt. Det är rätt, Alma lilla, sade den unge grefven, i det han slog sig ned i chaiselonguen midt framför henne. , Håna mig, gyckla, — säg, att du inte ser i mig annat än en usel aktör. Gifve Gud, att så vore — att dessa känslor, som göra det omöjligt för mig att njuta af lifvets fröjder, voro spelade. Förlåt mig, Hugo lille, men du talar i dag så besynnerligt, att jag ej vet rätt hvad jag skall tänka. Jo, du skall tänka, att du ser framför dig den Hugo, som älskat dig så långt han kan minnas tillbaka, fast det inte var honom rätt klart, förrän du sändes bort till pensionen i Paris. Jag minns mycket väl, hur smärtsamt det kändes, då du reste — hur saknaden gjorde mig mogen i förtid. Jag har sedan dess, både i vårt land och utrikes, sett många tjusande qvinnor, men ingen — ingen har jag funnit jemförlig med Alma Edelhjelm. Tanken på dig har bevarat mig i frestelsens stund — tanken på dig lifvar mina föresatser att tjena fosterlandet — tanken på dig är den fackla, som lyser mig öfverallt, det bröstvärn, som hindrar mig att störta i den mörka, hotande afgrunden, hvilken många gånger öppnat sig för mina fötter.