Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juli 1868, sida 1

Sielsviskhetens offer.) Svenskt original af Spectator. FÖRRA DELEN. Omsider aflägsnade grefvinnan sig, och de begge unga gingo ut i det angränsande rummet. Alma tog sitt broderi och arbetade på det, under det att Hugo med en tidning i handen slog sig ned i en emma ett stycke derifrån. Han läste ett par minuter, men derefter reste han sig upp och sade högt: Nej, hvad tjenar det till? — jag kan ej fästa tankarne vid något, som jag ser framför mig. Orden dansa för mina ögon — min själ är beherrskad af en enda öfverväldigande känsla, och jag får ej uttala den. Jag känner, att om jag gjorde det, jag skulle förlora äfven det lilla jag eger, att jag skulle förvisas långt i fjerran eller bemötas med mördande köld. Ack, Alma! — — du har hört mig, glöm hvad jag sagt — har jag förrådt mig sjelf? Jag förstår inte rätt, gode Hugo; nog hörde jag dig, ty du höjde rösten så patetiskt, och jag är inte döf, men jag glömmer snart hvad jag inte begriper, så det skall du inte oroa dig öfver. Men hvad var det egentligen, som du deklamerade? Kanske du spelar öfver för ett societetsspektakel; då skall jag visst inte förråda hemligheten — lita du på det. Obarmhertiga flicka! — du, som evigt gäckas med mina qval! Hvem sände dig hit att störa mitt lugn, att jaga sömnen från min hufvudgärd och friden från mitt hjerta? Du är rik på känslor, på ider, på entusiasm — endast för mig är du kall, kall som den polens is, som aldrig ) Se H.-T. N:o 165.