Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juli 1868, sida 1

Vi män äro endast alltför vanda att förbises vid väninnors möten. Godt vi blefve uppmärksammade, när sinnet är mindre distraheradt! — det ginge ändå an, anmärkte Hugo blygsamt. Nu slår du dig väl ner på allvar hos oss, sade Alma och ville hjelpa väninnan af med hatten. Nej, visst inte — jag är i andra ärenden stadd. En stund blir jag dock här, ty vagnen, som förde mig hit, afgick med mamma till majorskan O:s. Om en timma kommer den och hemtar mig för en liten exkursion, som jag skall göra. För att ej störa damerna får jag då aflägsna mig, helst ett vigtigt ärende kallar mig åt ett annat håll, sade Hugo, hvilken förunderligt lätt återkommit till jorden från den himmelshöga extas, hvari han varit under sin kärleksförklaring, hvilken afbrutits, just. då den hunnit sin klimax, af ett oblidt öde i Ebba Stålhjelms vackra person. Sedan han aflägsnat sig, slogo de unga flickorna sig ner i ett kabinett, och samtalet blef gladt och förtroligt. Efter en liten stunds förlopp sade Ebba: Mycket roligt har jag haft här i Stockholm — sett och hört mycket af värde för tanken och känslan, men jag har också sett mycket, som kastar en skugga öfver det njutningsrika lif, jag lärt känna. Ser du, Alma, jag har här sett armodet i dess fruktansvärdaste, mest hjertgripande gestalt. Min moster, fru C., lefver, som du kanske vet, hufvudsakligen för de fattiga, för samhällets olycksbarn. Sin förmögenhet använder hon icke på lyx och fester, utan på afbjelpandet af nöd och elände. Hon är hemmastadd i de uslaste dvarteren, och hon har fört mig med sig dit på sina utfärder och vandringar, såsom hon säger, för att jag ej skall tappa bort mig sjelf i nöjets verld, för att jag skall erinras om de pligter at! lindra nöden, att bjelpa och Lugsvala, som de