dag undersökt sattigbjonet J. Andersson från 0 gryte socken, med afseende å hans helsotillstån enär han visat mer än vanlig gensträfvighet, a fälearbete i någon mån förtjena sitt upp älle. Johannes Andersson, som uppgifves vara 45 gammal, har god och stark kroppsbyggnad, vi utbildadt muskelsystem, friska blodomloppsoc andedrägtsorganer samt temligen godt hull, hvå dan jag anser honom fullt arbetsför. På frågor om hans förmåga att arbeta svarad han sig väl kunna, men icke behöfra eler vilj arbeta mera än det just behagade honom. Mö finge han nog ändå, det hade han sett och erfa rit på ett annat ställe, der man hotat att undan hålla honom maten, om han ej arbetade, men ick vågat fullfölja hotelsen. Utaf detta resonnemang framgår, att manne har temligen förvända begrepp om sina pligte som menniska, utan att, vid detta samtal, kund utrönas någon sinnessjukdom, såsom grund för d oförskämda anspråken, att utan ringaste arbete f lefva på andras bekostnad. Det sannolika är, at han kommit ut i verlden utan någon slags uppfo stran och sedermera, under en lättjefull lefnad helt och hållet förlorat ledtråden för en pligtmes sig uppfattning af rättigheter och skyldighetersamt ett af pastorn och ordföranden i kommunal nämnden i Lundby församling utgifvet intyg, at Andersson, under den tid han vistades inom för samlingen, uppfört sig på ett högst våldsamt sät samt blifvit en riktig fasa för innevånarr.e i sock nen. Bland annat hade ban öfverfallit och mec ett betsman slagit torparen Bryngelssons kustru så att hon får mehn deraf under sin återstående let nad, vid ett tillfälle, då hon ej velat lemna honon så mycken mat, som han velat ha, då han dit kommit och tiggt. Vid förhöret i cellfängelset hade Andersson un derrättats derom att, om han fortfarande vägrade att arbeta, komme han, enligt fattigvårdsförord. ningen, att behandlas såsom försvarslös. På detta hade han svarat, såsom hittills, att ingen kunds förmå honom att arbeta, om han ej ville, och at han nog skulle veta förskaffa sig föda, bara har slapp ut från häktet, då han skulle ,taga redapå Örgryteboarne. Af t. f. fängelsedirektören Pettersson anmäldes äfven vid förhöret, att A. i häktet uppfört sig högst bullersamt samt ej kunde förmås till tystnad. Hr Westin hade då förehälli! honom detta samt för mera eftertryck lagt sir käpp å Anderssons axel, då A. genast framrusada och med knuten hand tilldelade hr W. ett stag i ansigtet, så att glasögonen krossades. Förhöret hade då afbrutits och Andersson återförts till häktet, hvarefter hr W. fullföljde saken vid domstol. Äfven inför rådhusrätten betedde sig Andersson högst trotsigt samt kunde ej på några vilkor förmås att svara på de frågor, som af rättens ordf rande framställdes till honom, utan genmälte blott att det angår er icke när eller hvar jag är född sni har nog att skrifva ändå utan att behöfva besvära mig med edra frågor o. s. v. Af de inlemnade handlingarne upplystes dock så mycket. att han var 46 år gammal och att, sedan han vistats hos föräldrarne tills han var 21 år, han sedermera hela tiden lefvat på andras bekostnad. Han hade vandrat från ett ställe tillett annat, och om han ej på ett ställe fått vistas och erhållit föda så länge han ville, hade han dels botat att tända eld på stugan, dels helt enkelt piskat upp den nekande. Följden hade äfven blifvit att alia blifvit dda för honom och att han i öfver 25 år kunnat lefva så som han gjort. Från flera håll hade inkommit berättelser om hans framfart på landet. Så hade kontraktsprosten L. Hegardt ingifvit en skrift, deri han berättar, att under hans frånvaro hade Andersson inkommit i köket å Starrkärrs prestgård samt tiggt litet mat. Då hushållerskan till en början endast hade haft att gifva honom ett stycke mjukt bröd, hade Andersson, utan vidare krus gifvit henne ett slag vid örat samt tilllagt: ,jag skall lära dig att ge mig sugel till brödet. IIäpen öfver ett sådant oväntadt bemötande vid visad barmhertighet, hade hon då tillkallat några karlar, hvilka dock genast mottogos af den oförskämde och djerfve tiggaren med några kökssaker, hvilka slungades mot deras ansigten af honom. Sedan förstärkning tillkommit, blef han dock öfvermannad samt slutligen trakterad med litet husaga samt körd på porten. Hos ett fattigt bondfolk hade han tvingat sig till husrum och mat under nära 3 veckors tid. Sin syster hade han äfven slagit med en yxa vid ett tillfälle, då hon ej velat lemna honom mat. Sedan landsekreteraren hr Westin yrkat att det strängare ansvaret borde ådömmas och allmänna åklagaren jemväl häri instämt, dömde rådhusrätten Andersson att för embetsmans öfverfallande i tjensteutöfning hållas till 4 års straffarbete å fästning. Efter afhörande af denna dom, yttrade Andersson endast: ,,Det gör mig detsamma, om jag får 1 eller 10 år, blott jag får mat och slipper arbeta, för det gör jag ald E