Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juli 1868, sida 2

öja sig med en half administrativ sjelfständighet, tan fast och sjelfuppoffrande skall till det ytterta hålla ut med och med alla lagliga medel kämpa beståendet af fri sjelfbestämmelse såsom poliisk och statsrättslig individualitet i förbindelse med )sterrike, samt för full nationell lagstiftning i alla le angelägenheter, i hvilka gemenskap icke är dumbärlig för statens enhet och makt. Gentemot le stora skakningar, som Europa går till mötes, wo grannstaternas och grannregeringarnes symathicr oss ingalunda likgiltiga; men sedan en af våra politiska motståndare lejd press genom oafåtliga smädelser mot vårt folk nära nog hade beöfvat det alla de vestra nationernas sympathier, måste hvarje opartisk väl kunna förstå, att den ska nationens sympathier äro för oss af stor beydelse, isynnerhet som de efter vårt besök i Moskwa dag för dag yttra sig för oss på ett allt mera lifligt sätt. Vi skulle vara lika otacksamma som fega och okloka, om vi å vår sida på grund f våra motståndares höga rop skulle förneka våra sympathier för detta beslägtade och stora olk, som har en rik framtid för sig. Det är naurligtvis icke omöjligt, att så framt våra plågoundar skulle framkalla den af många utaf deras publicister så ofta förutspådda striden och drifva vårt folk till förtviflan i kampen för sin existens — att då det medvetande, hvaraf hela den ryska nationen är genomträngd, nemligen medvetandet om dess slägtskap med oss, kunde falla mäktigt vårt ödes vågskål. Med ryska regeringen dermot hafva vi icke haft något slags förhandling. och allraminst en sådan, genom hyilken det skulle vara väckt fråga om Österrikes fortfarande bestånd, eller som kunde sätta en fläck på vär loalitet. Så mycket har på tillförlitlig väg blifvit pekant, att Ryssland i intet fall tänker på en anhexion af Böhmen, och följaktligen har ett sådant meddelande från rikskanslerns sida allraminst kunnat öfverraska oss. Hans Excellens skulle äfven hafva sagt, att ,ingen tysk monark kunde uppzifva Böhmen i händelse utaf en delning af Österrike. Härpå svara vi, att en stat, som skrifvit nationalitetsprincipen på sin fana och söker si storhet deruti, omöjligen på samma gång ka ringakta samma princip inför hela Europa gentemot en sjelfmedveten, lifskraftig och his t berättigad, men å andra sidan fullkomligt fredlig nation, som icke önskar någonting högre än att lefva i endrägt med sina landsmän af tysk härkomst på basis af ömsesidig rättsaktning samt a! sådane institutioner, som göra hvarje öfvergrepp se nationella frågor omöjligt. Dessutom är vårt f lands öde, om saken tages på detta sätt, er internationell fråga, hvars afgörande icke skall komma att bero på en stats förgodtsinnande. Enär l jemvigten makterna emellan har intresse haraf. torde äfven andra stormakter här hafva ett ord il, laget. Vid stödja vid det redan öfverallt J gjorda erkännandet at vår goda rätt samt af våra ) i alla riktningar rättmätiga fordringar, men framförallt likväl på vår egen nationella lifskraft. Vill tro än vidare, att monarkiens, dynastiens och vår m gemensamma framtid bäst försäkras genom den af oss önskade ömsesida rättsaktningen för de historiska nationaliteterna samt genom ett förbund l med de österrikiska staterna. Det skall blifva J E j 4 ne — — e —L—hB— — — —L— MH An — — vår uppgift att afvakta den dag, då denna tanke erkännes af alla deri intresserade parter och blifver verklighet. Gud gifve, att denna dag måtte komma snart och icke försent för någon. Från Prag meddelas, att man der håller på att bilda en hussitisk förening, hvars ändamål skulle vara att sprida upplysning angående alla kyrkliga frågor. Utkastet till statuterna lärer vara uppgjordt i Constanz. FRANKRIKE. Det vill ganska bestämdt synas så, som om i detta ögonblick en ganska allvarsam spänning rådde mellan franska regeringen och den heliga stolen. Salut public, en i Rouen utkommande högofficiös tidning, innehåller kommentarier till ett af Baroche i lagstiftande församlingen hållet tal, hvilka i tydlighet icke lemna någonting öfrigt att önska och tillika meddela högst märkvärdiga detaljer öfver förhållandena mellan Rom och Paris, äfvensom öfver franska regeringens afsigter i afseende på det förestående konciliet. Nämnde tidning anmärker till en början, att franska regeringen först efter mycken motsträfvishet beslöt sig för den andra expeditionen till hom, ja, efter flottans utlöpande från Toulon blef den återkallad, men för den då rådande dimman hade signalen härom icke blifvit observerad. Så hade de frånska trupperna landstigit i Kyrkostaten och räddat Rom; men påfven har icke visat den ringaste erkännsamhet för dessa tjenster och framför allt förvägrat de inre reformer, hvilka tuilerikabinettet alltjemnt på det ifrigaste tillstyrkt. Fem millioner francs har kejsardömet utgifvit för Roms befästningar och 8 millioner för befästningarne kring Civita Vecchia. Om dessa enorma uppoffringar från Frankrikes sida har emellertid Pius IX yttrat: ,Vi äro icke skyldiga Frankrike någon tacksamhet härför, ty detta har skett i dess eget intressc. Sartiges, Frankrikes ambassadör i Rom, är der allt annat än vänligt behandlad. Meddelandena i ,, Salut public öfver den passerade tiden äro icke olika en formlig anklagelse mot kurian. Angående konciliet yttras följande: ,,Den heliga stolen har för afsigt att genom kyrkoförsamlingen låta förkunna grundsatsen af päfvens ofelbarhet som dogm!. Den 13 dennes hölls i S:t Ferdinandskapellet — uppfördt på den plats, der hertigen af Orleans på ett så sorgligt sätt omkom — den vanliga sorgegudstjensten, hvilken bevistades af ett stort antal framstående orleanistiska notabiliteter. ITALIEN. Det berättas från Florens, att de italienka frimurarne valt Älasceini till stormästare, TURKIET. Från Philippopolis skrifves till den franska , Moniteur, att tvenne bulgarers utnämnande till medlemmaraf det nya statsrådet i Konstantinppel blifvit mycket gynnsamt upptagit. Då en af de utnämnde, Stojanowitsch, alreste, gaf detta anledning till offentliga demonstrationer af tacksamhet mot sultanen. Denna allmänna sinnesstämning och utrotandet af röfvareväsendet hasra jöröfrigt medgifvit att låta de förut till fanorna inkallade rediis återända till sina hem. Vid firandet af den