Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juli 1868, sida 2

mitt sinne, en liten förtjusande elfva, hvars blick är värd ett kungarike, och hvars hela väsende elektriserar mitt — en person, som grannlagenheten förbjuder mig att nämna — då är det en annan sak, då dansar också jag af hjertans lust — riktigt con amore. Men under vanliga förhållanden förefaller dansen mig besvärlig, och våra goda Stockholmsflickor tyckas sadda och enformiga, trots all den möda de göra sig att intaga oss. ,Du är då riktigt elak i dag, sade den hulda modren, ,,och jag undrar hvad vissa unga damer, som finna Hugo Odelcrantz oemotståndlig, skulle säga, om de fingo höra dig. Emellertid faller det sig så, att Alma yttrat sig ännu skarpare om de salongslejon, hvilkas bekantskap hon gjort. Man kunde också inte vänta annat af Almas säkra blick och fina omdöme. Stockholm står verkligen i sällskapston efter inte blott Paris, utan äfven flera andra hufvudstäder. Skada att du inte fick tillfälle att se dig om i sällskapslifvet, då du vistades der, Alma lilla! Det måtte varit ett riktigt klosterlif, du förde i din pension. Men så inhemtade Alma der: kunskaper och talanger i ovanlig grad och ett sätt att föra sig, som — jag kan inte neka det — gör mig riktigt stolt, när jag jemför henne med andra flickor. Det är något så naturligt och distingueradt på en gång, ett behag så — — . Söta tant lilla! afbröt Alma bedjande. Mamma begriper, att man inte tår nämna något om Almas företräden. Jag, stackare, råkar i full onåd, om jag slår an på den strängen; derför tiger jag numera, men jag kan hvarken vara blind eller döf för hvad verlden måste observera. Men, mina damer, jag glömmer att berätta, att vi innan kort ha här Almas förmyndare och min hulda mors fordne adoratör — ack, förlåt, mamma lilla, men man rår inte för att man har reda på ett och annat.