Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juli 1868, sida 1

Sjelsviskhetens offer.) Svenskt original af Spectator. FÖRRA DELEN. Knappt hade Alma återvändt till sin tant, förrän hennes blickar föllo på ett välbekant ansigte, och en frisk, ungdomlig, att icke säga barnslig, röst nådde hennes öra med ett omisskännligt uttryck af den hjertligaste glädje. En ung flicka närmade sig henne så hastigt konvenansen tillät, fattade hennes hand och tryckte den med vänskapens hela värma. ,Se, Alma Edelhjelm — hur förtjusande att träffa dig så här helt oförmodadt! sade den talande, i hvilken vi igenkänna den blåögda tärna, hvars flyktiga bekantskap vi gjort på gatan. ,Och det midt i , befolkade öknen i nord, der man håller på att tappa bort sig sjelf och dubbelt känner behofvet af att få sammanträffa med en så sällsynt varelse som du — så tänkande, så själsfrisk och känslovarm. , Min egen Ebba — hvad står på? helsar du mig inte straxt med komplimanger? far du också blifvit smittad af Stockholmsluften — ökenluften borde jag väl säga i öfverensstämmelse med den likvelse, du adopterat? ,Ja — det kan nog hända, smålog Ebba, man vet inte riktigt, hurudan man blir. Säkert är, att omgifven som man är af ståtliga lejon, fruktansvärda ormar — — , Åh, kära Ebba, du går för långt; ormar förekomma inte i öknar, så vidt jag vet — de fordra fuktiga trakter, vill jag minnas, Kanske, men ser du, här är ju en öken af alldeles eget slag, och den har naturligtvis sin serskilta fauna, Jag har nu varit här flera må4) Se H-T. N:o 162.