Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1868, sida 3

reaktionens böhjslag, detta ,Jurare m verba, med hänvisande blick på någon af orthodoxiens stödjepelare, hvarvid man löper ingen fara att rispa sina händer på törnet, som hotande skjuter ut emot alla som försöka att gripa vetenskapens högsta. och herrligaste blomster. Men en dylik öfvertygelse kullstjelpes latt af det lösaste inkast: det är, ett träd utan rot, som derföre ej kan bära några trukter. Det gifves åter en art af tvifvelsmål,: som födes af sjelfva pröfningen, och egentligen ej är annat än ett sjelfständigt sinnes bekymmer öfver troslärornas outgrundlighet, eller deras skenbara stridighet med förnuitets allmänna sanningar. Ett sådant bekymmer är så långt ifrån att vara! straffbart, att det snarare är säkraste bevis derför : att man med allvar behandlar mensklighetens vigtigaste angelägenheter. En tänkande man vill ha! sin tro byggd på säkra grunder, han vill ha räkningen uppgjord mellan förnuftet och uppenbarelsen; han blyges för att med läpparna bekänna hvad antingen hans förstånd ej insett, eller åtminstone hans hjerta ej omfattat; han vill icke, ot; hans ötvertygelse skall förestafvas honom såsom en omyndig, eller att hans väsendes innersta helgedomar, hans tro och hopp, upplösas i ett tomt munväder. Isynnerhet är detta slags tvifvel vanligt för dem, som, i mer eller mindre mån, mätt kunskapens djup, och derigenom vant sig att lita på egen forskning. Guldet pröfvas i degeln, och sanningen genom tviflet: äro de äkta så gå de begge godkända derur. På det att nu tviflet, som för Tegnr är ett öfvergångsstadium till en i sig befästad och orubblig öfvertygelse, må ernå en lycklig lösning, så får icke den religiösa trons innehåll förvexlas med dess föränderliga form, som under seklernas lopp sönderfaller och derefter förnyas. — Kristendom och teologie äre allt annat än identiska begrepp. Kristendomen är icke ett menniskoverk, men väl de teologiska lärobyggnaderna och hvad menniskohänder byggt kunna menniskohänder störta. Det kan ej undfalla någon tänkande man, att teologien hänger väsendtligen tillsammans med många andra vetenskaper, och måste ombyta skick i den mån, som dessa förändras. Det kan icke undfalla honom, att den, som ej tror på en inspirerad kyrka, måste just derföre tro på en framskridande vetenskap äfven i religiovsläran. I alla tider hafva de skriftlärda kastat boll med flerehanda dogmer sinsemellan, och, så långt kyrkohistorien går tillbaka, har teologien varit en mätare på tidehvarfvets vetenskapliga utveckling. Förf:n utvecklar vidare Tegners ståndpunkt till den kristna trons hufvudartiklar och anför härunder hans yttrande vid frågan om indragning af vissa helgdagar, öfvergående härefter till ett kapitel om Själens ursprung och odödlighet. Detta kapitel eger ett särskilt intresse i våra dagar, då den gamla, judiska och paulinska tron på en , menniskans föruttillvaro blifvit, på ett så lärorikt sätt, återupplifvad, genom den af Victor Rydberg härom utgifna afhandling. En tydlig anhänglighet till tron på meumiskans allmänna föruttillvaro (preexistens) ligger i Tegnörs i , Nattvardsbarnen uttryckta tanke: menniskoanden, en son af evigheten, landsflyktig och fjettrad här i tiden, rycker jemt på sina kedjor och sträfvar uppåt som lågan. Ty än minnes den med rörelse sin faders många boningar, sitt fädernesland, der friskare blommor blomstrade, der en skönare sol lyste och der hon lekte med bevingade englar. ,Preexistensläran, yttrar förf:n, har under alla tider och hos alla bildade folk funnit sina poetiska och vetenskapliga anhängare och försvarare. Utan tvifvel har! Tegnr mera för det poetiska än dogmatiska intresset omfattat denna lära, som! hos honom blott en gång i obundet tal, i en rethorisk fråga, liksom med: varsam hand blifvit vidrörd, medan hon, höljd i diktens glänsande praktskrud, möter oss i de mest mångfaldiga och behagliga vändningar. Såsom bevis på den tjusningskraft, denna lära förmår utöfva på poetiska sinnen, kan det faktum anföras, att bland de större philosopherna just Plato, denne mägtigaste och älskligaste diktare, som burit philosoph-manteln, omfattat densamma. Dessutom må väl äfven Tegner hafva tillegnat sig den, alldenstund det framstår tydligt, att den mer än någon annan understöder tron på odödlighet; såsom ock i Phaedon denna framställes såsom en konseqvens af preexistensens antagande. Förf:n slutar med ett kapitel ,,Kristendomens framtid, för att äfven här framhålla Tegnrs uppfattning, citerande derunder hufvudsakligen de yttranden af missmod, som förekomma hos Tegnr under hans sednare år, då han såg de politiska och religiösa företeelserna i en mörk. dager. Äfven här framskymtar hoppet om det godas slutliga seger, hvilken dock) måste vara en seger öfver tidens makter, hos hvilka Tegnr nu ej mera ser något godt. OoOm vi ock, i likhet med öfversättaren, finna den tyske förfns bild af Tegner . såsom theolog och philosoph , föga tillfredsställande, så anse vi detta hafva berott! derpå, att någon tydlig bild i dessa hänseenden låter sig svårligen af den store skalden framställa. Och vi se, uppriktigt taladt, ej hvartill den tjenar. Vill man framställa bilden af en personlighet, så måste man se denna personlighet först och främst i dess helhet och sedermera i dess karakteristiska drag. Annat är att! af bilden belysa särskilta sidor, och i denna mening har förf:ns uppgift harit. fullt berättigad. Hans stora förtjenst är, att han gått tillväga med lika mycken pietet som ärlighet och insigt. Har han verkligen önskat att framställa en orthodox Tegnrsbild, så har han likväl ej för denna önskan uppoffrat sanningen; utan återstår detta för någon , svensk penna!, som kan komma att framställa den store mannen ,i en mera förklarad dager. (Öfversättarens framtidstanke). Tegnr var, trots sin förkärlek för det existerande trossystemet, eller, kanske rättare, sin motvilja mot all kritik af detsamma, icke orthodox. Ett hittills icke offentliggjordt bref till Geijer, hvaraf vi ega en vidimerad afskrift efter ett i få ö