Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1868, sida 3

igen, eller att se efter en fågel, eller att beskåda en skuttande ekorre (se Geijers samlade skrifter). Tegnr sjöng ännu 1820: I tankens verld systemer gå och komma — Blott ett bär frukt af tusende, som blomma. Det ligger en god del skepsis i dessa ord, tvifvel nemligen på möjligheten för den menskliga tanken att uppnå fasta resultater af sina forskningar, och det är detta tvifvel, denna misströstan, som förmår så många fromma sinnen, att med ifver vidblifva den traditionella tron, förbiseende att de dermed i sjelfva verket göra denna blott till en pis aller, antagande densamma blott i brist på något bättre, men icke såsom något i och för sig fast och beståndande. Att sådan var Tegnrs ståndpunkt, framgår af många hans yttranden. I verkligheten hvilar den dock på en äfven religiös skepsis. Och sålunda var Tegner på intet vis orthodox, om han också gerna bortjagade hvarje tanke i heterodox riktning. Att han dock kunde, när hans känsla blet varm, öppet uttala sig i ämnet, derom vittnar ett bref till Geijer, hvartill vi längre fram återkomma. Huru skulle väl en man, som så beundrade den antika kulturen, kunna öfver den s. k. hedendomen fälla den fördömelse, som häfves den renläriga kristendomen? Tegner gjorde det ej heller. ,,Hedniskt — yttrar han på ett ställe — hvad vill det säga? Kunde det finnas en kristendom, om ej en hedendom föregått? Verldshistorien är dock genetisk, hon känner intet språng, endast en fortgående kedja, en oafbruten utveckling. Perföre är det en besynnerlig föreställning, att kristendomen skulle stå alldeles enstaka. som en förtrollad stad, som ett nytt Jerusalem, nedsallet från himmelen, utan allt sammanhang med den föregående eller omgifvande tiden, lik denna sköld, om hvilken den romerska sagan berättar. Kristendomen är en uppenbarelse — men cke sådan, som lik en död månsten med knall faller ur skyn, utan den är ett lefvande träd, utbildadt och mognadt med tiden, ehuru dess frö är fäldt af himmelens fåglar. Vore det annorlunda; hade kristna korset icke sitt fotfiste i en föregående bildning, hednisk såväl som judisk, sannerligen det stode icke nu och öfverskyggde hela den bildade verlden, det bure ej på sin panna solvisaren, som afskuggar det eviga ljuset.Den Tegners verldsåsigt, som ligger i dessa ord, utvecklar den tyske förf:n närmare i följande framställning: Det ensidiga, af vår tids djupare religionsforskning förkastade, åskådningssätt. som stämplar alla icke kristliga religioner med undantag af den mosaiska såsom absolut falska; och deras stiftare såsom uppsätliga och beräknande bedragare, bemöter FTeguer med ett varmt ,Introite nam et hic Dii sunt! Enligt hans åsigt hafva uppenbarelser funnits före och efter Christus, hvilka visserligen icke kunna jemföras med evangeliam, men som dock ej saknade sin gudomsgnista. Liksom Zwingli redan tre århundraden förut ansåg uppenbarelsen för en oafbruten, genom alla tider frambrusande. till sin art likartad ström af gudomlig upplysning och salighet; så betviflar ingalunda Tegner att hvarje tid och företrädesvis Christi tid uppenbarar, att menniskoslägtets häfder äro den fortgående, den ännu oafslutade uppenbarelseboken. fren tromheten har funnits. ehuru i mycket olika mått, i alla tider och bland alla folkslag; ty en id utan all fromhet. all tro, all aning om något högre än jordlifvet. skulle snart brutit sönder sig sjelf, upplöst samhället och jagat menniskan åter till skogs tör att lefva med vilddjuren. Hvarhelst ett menskligt öga blickar upp till bimlen och anar en Gud. hvarhelst ett monskligt förnuft forskar det sanna, ett menskligt hjerta älskar det sköna och klappar för det goda, der har det äfven funnits fromhet och tro och försakelse och uppoffring. Det är en barnslig, en trångbröstad föreställning, som man stundom hör, nemligen att fromheten skulle blifvit införd i verlden genom den kristna läran. Der fanns, mycken kristendom före Christus; kristendom är endast fromhetens dopnamn. Men visserligen böra vi erkänna, att fromhetskänslan derigenom blifvit utvecklad och stegrad, och upplyftad på den plats, der hon bör stå, på mensklighetens tinnar. Visserligen har Christi lära. rensat bort fromhetens skal och lagt dess kärna i dagen. Hans lefnad var de frommas förebild, hans död var uppoffringens seger, och med rätta står korset numera som tornspira på Guds tempel; för det korset börjer med rätta hvarje ädelt sinne sitt knå För att bedöma Tegnrs ståndpunkt till tiden, har det varit nödigt att redogöra för tidens åsigter, och så har förf. utfört en framställning om deismen, rationalismen och supranaturalismen i det adertonde och nittonde århundradet, som vittnar om full förtrolighet med ämnet. Han slutar. med att anföra Tegnörs totalomdöme om det 19:de seklets religiösa sträfvanden, ord, som han kallar ,, verkligt sublima och prosetiska: ÖVar tid är en orons och kampens tid; men jag är för min del öfvertygad, att ur de kämpande elementernas strid: skall en bättre, en skönare skapelse framgå, ty den ordnande anden sväfvar redan öfver djupet. Låt det brusa, låt det kasta sitt skum! Men ljuset skall ännu en gång skilja sig från mörkret, och när allt är fulländadt skall en förädlad mensklighet framgå; upprätt skall hon ställa sig midt i den nya skapelsen och kröna sig med stjernhvalfvet. Öfverallt, anför förf, yrkade Tegnår på myndighet i andliga ting om omdömets fribet. , Varen sjelfständige, så säger han i sitt gripande afskedstal till den akademiska ungdomen — ty sjelfständigheten är icke blott undervisningens, utana lifvets I högsta mål.;Pröfven derför sjelfve, satten, 58 or SJeN förstån, tänken! Ty då först blir vetandet er eget. Tron är öfvertygelsens barn, annars är hon oäkta. Den sjelfständige är vittnesgill öfverallt i andens verld, äfven lom hans gåfvor äro ringa, men den osjelfständige blifver omyndig till sin död och sm