Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juli 1868, sida 2

samlingen, som vet, att kejsaren icke vill bryta med något parti, ej ens med sin knappt mer hemliga fiende, prestpartiet. Men följande dag uttalade Emil Ollivier samma mening, ehuru indirekt och inbäddad i försigtigare ordalag, och den skördade då församlingens bifall. Themat för Olliviers tal var frågan, huru franska regeringen skall förhålla sig till det kyrkomöte, som nästa år skall sammanträda i Rom. Han fäste uppmärksamheten derpå, att under den gamla monarkiens dagar kunde intet kyrkomöte hållas utan franska regeringens bifall och ingen fransk biskop resa till Rom utan denna regeringens tillåtelse. Dessutom kunde konungen på förutgående konferenser föreskrifva biskoparne hvilken ståndpunkt de såsom representanter af den gallikanska kyrkan skulle på mötet intaga, och han kunde utnämna gesandter, för att å kyrkomötet bevaka Frankrikes intressen. Efter konciliet kunde man diskutera dess beslut för att fastställa om och hvilka af dessa finge i Frankrike verkställas. Alla dessa Frankrikes gamla rättigheter gentemot påfvestolen bestå ännu i dag; men lekmanna-elementets och presterskapets ömsesidiga ställning är väsendtligt förändrad. Päåfven skall nu gälla för ofelbar; han utfärdar numera icke någon inbjudning till suveränen, utan han afgör sjelf hvad han anser vara kyrkans angelägenheter, och han kallar sina biskopar till kyrkomötet, utan att derom rådfråga eller ens underrätta statens öfverhufvud. Under sådane förhållanden ansåg Ollivier, att staten bör för sig uppställa följande program: Intet hinder bör från statens sida läggas i vägen för kyrkomötets hållande; de franska biskoparne må, utan att hafva inhemtat regeringens tillstånd, begifva sig till nämnda möte; regeringen bör icke låta representera sig vid detsamma eller på något sätt deltaga deruti, ty tiden är nu inne, att staten skiljer sig från romerska kyrkan och denna skilsmessa har dermed öppet och faktiskt egt rum. Staten skall derefter åtaga sig det lägre presterskapets sak, garantera medlemmarne af detta presterskap oafsättlighet och medgifva dem en viss rätt att deltaga i biskopsvalen. När detta skett skall en fullkomlig skiljsmessa mellan staten och kyrkan genom lag fastställas och ecklesiustikbudgeten eventuelt afskaffas, dock så, att presterskapets aflöning af staten tillsvidare bibebålles ur synpunkten af en skuld, i hvilken staten häftar till denna korporation. — Det af påfven utlysta kyrkomötet karakteriserades äfven af Ollivier såsom åsyftande ett angrepp på civilisationen, och han skildrade påfvemagten såsom ett verktyg i händerna på frihetsfiendtliga hemliga ,religiösa ordnar, som svurit att bistå hvarandra usque ad esfusjonem sangellnis. — Ulliviers tal väckte, som nämnudt, stor uppmärksamhet och emottoss med bifall från många bänkar. Å regeringens vignar besvarades det af storsigillbevararen Baroche på ett visserigen mycket försigtigt och sväfvande sätt, men dock så, alt det påsliga partiet såg nästsoten tydligt framsticka. Baroche förnekade påfveus ofelbarhet, klandrade :extravaganserna! i hans syllabus, prisade; let lägre presterskapets tillgifvenhet för! 1789 års principer, förklarade, att staten skall upprätthäl a alla opinioners frihet, och att det endast var i skydd af denna rihet, som sjelfva syllabus fått offentligsöras, eftersom de ultramontana lärorna höra få åtnjuta samma frihet som de undra. Independance belge för den 9 dennes! nnehåller en artikel, af hvilken man kan luta huru de liberale katolikerna i Belsien betrakta det blifvande kyrkomötet. Man kan, yttrar Indpendance, , utan ljerfhet förutsäga, att det ekumeniska möet af d. 8 Dec. 1868 ej skall hafva mer nflytande på idternas rörelse och andeifvets framåtskridande än de kyrkomöten, f hvilka det blir en fortsättning. Koniliet i Constanz hindrade icke reformaionen; konciliet i Trident krossade den cke. Det koncilium, som Pius IX ställer inder den obefläckade aflelsens beskydd, kall med alla sina ansträngningar förblifa vanmägtigt mot förnuftet och friheten. hvarje fall har man anledning hoppas, tt konciliets medlemmar, huru påkostane det må förefalla dem, nödgas neka sig örströelsen af en autodaf, som var så är för deras föregångare, och att sådane nän, som Johan Huss var, numera icke kola brännas annorlunda än in effigie. ndependance anser, att Europas stater cke böra fästa ringaste uppmärksamhet id kyrkomötet, emedan man annars skulle öra det för stor ära; det vore staterna värdigt att skicka diplomatiska ombud ör att bevista mötet af ett parti, som utalat förbannelsedom öfver alla moderna tatsinrättningar och sjelfva det konstituonella systemet. Den enda lärdom, folk ch furstar kunna draga af den ifrågavaande företeelsen, är att de böra så skyndamt och radikalt som möjligt reformera lla samhällslifvets detaljer på sannt naonella och liberala grunder. Staden och Länet. Länets Hushållningssällskap hade i år uti Uddevalla sin allmänna årssamankomst. Sedan Sällskapets ordförande, mdshöfdingen hr grefve Ehrensvärd, helit de talrikt samlade medlemmarne välomna, företogos till behandling ärendena ir dagen, afhvilka följande må omnämnas: Revisionsberättelsen för det sistförflutna ret föredrogs. och den af revisarerna f;I